Vi dukade finbordet, vid fintavlan. Joachim kom hem från jobbet med två trerätters från Postgatan. Barnen var helt milda och goda. För de fick pizza. Vi drack en av de flaskor som stått längst in i hörnet. Vi var alldeles "Should we let it breath?" som Brian Flanagan sa. "It hasn't breathed for fifty years, it's dead, let's just drink it", som Doug Coughlin sa, innan han sköt sig i sin fina båt och gjorde kladd på bordet som Brian sedan doppade fingrarna i. Varför gjorde han så? Jag menar, även om det inte var blod, varför vill man doppa fingrarna i okänd vätska. Det kan bara vara hemska saker som ligger i nära anslutning till ett avsvimmat fyllo. Den bakande dottern gjorde en cheesecake. I vår trerätters ingick efterrätt så vi var mätta och orkade inte, så då fick jag ju givetvis extremt dåligt samvete över detta. Här hade hon planerat, cyklat till affären och köpt färska bär, pysslat i köket och ansträngt sig. Och så stod den där och smälte, äten endast av småbröder. Älskar att ha barn, hatar att vara kvinna med kvinnokänslor. Vad tänker man på när man firar tjugo år? Kanske att vi skulle ha tagit tåget ut i Europa om inte inte fanns. Inte och corona. Kanske att vi skulle haft barnvakt och sytt ihop ett upplägg som gjorde att vi kunde tåga oss till Paris, London, Berlin eller Prag. Kanske tänker vi på alla gator vi skulle gå på. Alla bilder Joachim skulle tvingas ta på mig som jag skulle spara till bloggen men sedan glömma att publicera. Kanske skulle vi tagit oss hela vägen till Venedig, och väl där kunde Joachim suckat medan han tog instagrambilder på Suckarnas bro. Kanske tänker vi på alla hårda hotellsängar, eller ännu värre: alla mjuka hotellsängar. Alla frukostar, all äggröra som det aldrig finns några ägg i. Kanske tänker vi på alla gånger jag skulle beställt vegetarisk förrätt och fått kalv. Som den där gången på den grekiska ön. "Vaj jo krajing? Ar jo sick?" Kanske skulle vi bara hittat de dåliga restaurangerna ändå. De som är jättedyra med tråkig mat men som har en fin skylt som det står Bistro i rött på. Här ser det europeiskt ut, här går vi in! Så skulle vi säkert sagt. Kanske skulle vi komma på att vi inte ens gillar Europa. En annan gång, får det bli.
