Igenkänning är allt. Men här lär jag kamma noll. Jag vet det på förhand, ändå fullföljer jag. Jag skulle gå och lägga mig men bestämde mig, sent en vardagskväll, för att göra situps framför teven innan sänggående. På teven låtsades Graham Norton att allt är som vanligt, vid sitt skrivbord där han pratar med gäster via länk. Och nu var det dags för kvällens musikgäst. Niall Horan. Och det är så här jag ser honom. En kille med "lite väl mycket hårfäste" som var sämst i One direction (på väldigt oklara grunder, mest en känsla.) Men så dyker han upp så här: https://youtu.be/zStjXBCn0Hg Jag tittar och jag lyssnar och så händer det något med min hjärna och min själ. För helt plötsligt får jag enorma mammakänslor. Ni trodde säkert att jag skulle skriva att jag låg där på golvet och tyckte att han hade "vuxit till sig" och "mums" och såna saker. Fy på er. För helt plötsligt ser jag ett av mina barn i Niall och jag badar i emotioner. När han pratar så ler hans ögon, jag vill att allt i livet ska gå bra för honom. Ingen får vara dum mot honom, ingen får krossa hans hjärta. Och han sjunger så fint. Och spelar gitarr. Och skriver sin egen musik. Han är begåvad. Vad är det med mig? Finns det något inom psykologin som kan förklara? Här pågår en pandemi, svält, krig, BLM och miljökatastrofer och ändå ömmar mitt hjärta för en enormt framgångsrik tjugosjuåring. Jag sitter och undrar hur han har det. Tänk om han är ensam? Tänk om han är rädd för hur det ska gå med allt? Tänk om han är orolig bakom sina fina ögon? Jag ser mitt fjärde barn i Niall Horan. Och är inte det en boktitel så vet jag inte. Om en bok kan heta "Där kräftorna sjunger", så varför inte. Är det förresten sant att jag, utan att ha läst boken, gick in på Dillbergs bokhandel och sa "Är inte "Där kräftorna sjunger" en väldigt pretentiös titel? Man skulle ju aldrig döpa en bok till "Där vägglössen hojtar" VARFÖR MÅSTE JAG ALLTID PRATA. Det går ju alldeles utmärkt att gå in i en affär utan att göra våld på sig själv och alla andra i processen. Jaja, nu är det hur som helst Niall för hela grindslanten. Jag lyssnar bara på Niall på Spotify. This town, Black and white och framförallt Too much to ask är mina favoriter. Jag har omvärderat alla gamla One Direction-videos. Jag frågade den av döttrarna som hade en flyktig One Direction-period som elvaåring, den där fasen där man önskar och får påslakanet och sen går det över, om hon hade en favorit. "Ja" "Vem?" "Han Niall" För hon har på ett kusligt sätt alltid rätt. Älskade hårfäste, älskade snälla ögon, begåvade låtskrivarbarn. Lilla mammas pussegull, akta så att du inte ramlar ner från stolen. Mamma älskar dig tretusen.
