Det var exakt så den kändes, dagen. Som den bästa. Mitt barn är det bästa barnet. För mig. Era barn är säkert också de bästa barnen. Varsågod alla, för visdomsord från någon som jobbar i ord. Den bästa kramen. För mig. Eller ni kanske har fattat hur det fungerar nu? Jag hade sagt att jag skulle gråta, men jag tänkte: Det är sånt där som kvinnor säger. Att man kommer gråta, att man grät, grät så att man dog. Och så överdriver man. Vi skickar gråtemojis med skvättande tårar och gråtemojis med raka flodtårar rakt ner. Ingen man i hela världen skickar gråtemojis och om ni säger att jag har fel så har ni fel. Som vi gråter. Jag hatälskar när Mårten kallar oss gråterskor. Jag hatälskar att han har rätt. Det är ett sabla lipande. Men framförallt slår han ner på gråtet som inte har kommit än. När man liksom utgår ifrån att det ska komma att gråt, man kanske, i all sin kvinnlighet, bygger upp gråtet. Och sen spelar man halvt oskyldig och undrar var all gråt kommer ifrån. Tja, du har ju bara övat i fyrtio år. Så jag tänkte: Jag kommer gråta så mycket! Men tänkte inombords att det bara var något jag sagt, för att jag är skolad i gråt. Men så när hon kom ut, hon som är skolad i bild, så sa det bara skval så att solglasen for av. Jag har tittat på utspringet tio gånger och varje gång tänker jag att nu kommer det inget gråt, nu har jag vant mig, nu har jag blivit avtrubbad, men tio gånger har jag gråtit. Det var så otroligt fint och vackert, så mycket glädje och lycka och eufori. Och tårarna, de var ju inte bara lyckotårar för stunden. Det måste varit tårar som sparats sedan hon föddes. Tårar över hur ont det gjorde att föda, tårar för all oro och rädsla man känt sedan 2002, tårar över hur överrumplad man hela tiden blir av känslorna. Feelings, det är bara feelings, och de är inte farliga. Men de är blöta. En klar, fyra kvar Joachim. *insert valfritt skryt* I övriga nyheter kan nämnas att jag hade pyntat hennes skylt med rosa och glitter och pompoms. Att hon hade fått välja mat själv, vegetarisk buffé från Tacobar, att jag hade försökt sätta ihop en spellista utifrån hennes idoler till festen, att sökandet efter klänning och skor var ett helvete så till den omilda grad att Aftonbladet lät satans Brexitmiffon stå kvar i en kolumn. Att mormor, Elin och Jasmina stod en bit bortom avspärrningarna. Att hon åkte med mormor i den röda sportbilen hem och att hon fick pastellfärgade rullskridskor i present. Nu ska vi vila i två år tills det är dags att släppa tårarna fria över kinderna till hennes systers student.
