Vi tog fredagen som vi brukar, i blöja och oknäppt body. En av oss i alla fall. Han är så kavat, lille Gosse. Och i lördags tog han sina första steg i rad. Sex stycken små, åh! (Samtliga steg finns på Instagram) Jag vet att jag kan verka extravagant och lyxig och begära mycket av livet, men jag är innerst inne en väldigt enkel flicka. Jag blir glad för de allra minsta sakerna i livet. Som årstiderna. Daniel Tosh drev en gång med folk som säger att de älskar "the seasons". "Me too, that's why I live in a state that skips the shitty ones" sa Daniel. Och det är ju väldigt roligt förstås, men gode tid så glad jag är att få gå runt i långbyxor och tröja. Sommarens värme har fortfarande inte gått ur kroppen, jag sover som jag kom till jorden, utan täcke med fönstret öppet. Jag längtar efter att frysa. Så Daniel Tosh kan bo i sitt Californien och åka rullskridskor längs stranden och dricka Coca Cola, jag längtar efter engelska kriminalserier i soffan där jag tävlar om vem som har mest kläder på sig, jag eller karaktärerna på en iskall brittisk fuktig hed. "We've found her shoe" och så vidare. På fredagskvällen åkte Joachim och ett av barnen till en sjö för att fiska kräftor med Anders och mitt gudbarn och annat löst familjefolk. Jag ska inte raljera och driva med deras funktionsbyxor. För det behövs inte! Men jag har ju helt glömt fredagens finaste. Trots att det var mulet och ingen fönsterruta reflekterade ljus, så flög en fågel in i ett av vardagsrumsfönstren. Silly willy. Fågeln låg och rullade runt över altangolvet och jag sände live på instagram där jag frågade "om jag kunde göra något". Göra något. Som vadå tillexempel? Hämta hjärtstartare? Hans vinge såg så utbuktande ut, jag trodde att han långsamt skulle dö framför mina ögon. Men efter en stund spottade han upp sig och flög iväg. En bra start på helgen.
