Igår hämtade jag ett stort barn från teaterlägret. Vi åkte till förskolan och hämtade det minsta barnet. Det näst minsta barnet var i simhallen med sin mormor. Stora gosse fick gå in och väcka lilla gosse. Han låg därinne, så tryggt och så näpet. Madrasser på rad, handduksfiltar över lilla kroppen. Flygiga håret på platta kudden. Nappen slappt i mungipan. Och så kommer storebror och klappar kind. Vi gungade lite och sparkade gruset på vägen hem i solen. Det är bra nu alltså, så tänkte jag. Sen blev det sjukt. Igen. Det fanns en tid då jag gick runt och irriterade folk med "Vi är liksom aldrig sjuka, knack knack" Kan någon knacka mig i huvudet för det? Jag hade ju koll på läget. Huset kändes under kontroll. Nästan sådär i ordning så att någon kunde komma förbi. Komma in. Jag låtsades att jag var en sån kvinna. Som att det var något helt normalt. Som att det var städat trots att det inte var kalas. Som att det var slumpartat fint. Och så blev det sjukt. Igen. Och det tar en halv dag så har allt slammat igen. Och jag som behövde skriva. Det är så hiskeligt allting. I morse såg jag mig omkring och gav upp, en liten stund bara. Det är okej att ge upp om man man kommer tillbaka efter ett par minuter. Jag sjönk ner på en köksstol och kaffet var redan kallt. Det sitter en fasttorkad bananslant på Joachims köksstol. Det kan inte vara normalt. Eller så är det det. Jag försöker att inte tänka på bananslanten. För om jag gör det så kommer det sluta med att jag fastnar i bananslantens ålder. Och då blir det riktigt mörkt. För vem är jag att säga att den inte har suttit där i många år? Åh bananslanten. Denna metafor för livet med barn. Om jag inte rör den så kan den sitta kvar längre än tänderna i min mun. Jag sa ju att jag inte kan tänka på bananslanten. Det lilla livet sover på altanen och när han vaknar måste jag mamma honom. För han vet inte att jag har fruktskadat hem.
