Idag är jag arg. På hela världen. Som helhet, men även på varje enskild individ jag möter eller läser om eller spontant börjar tänka på. Varför är alla så dumma och trögfattade och låg nivå? Luften är fri, vi lever i en demokrati, än så länge, alla får vara så dumma de vill, fatta hur lite de vill. Men måste de vara det så att jag märker det? Just idag på min arga dag? Jag är arg för att jag föddes lite lite arg, tror jag. Men också för att bildörren inte gick att öppna. Vid noll grader. Överkänsliga bilar är det värsta jag vet. Det är lunch. Två artonåringar kommer in i vardagsrummet och undrar hur man kokar ris. Ni fattar att vår generation kommer behöva jobba tills vi är 83? Så tänker jag idag, på arg-dagen. Imorgon kommer jag gå tillbaka till att tänka att de är den bästa generationen som har levt på jorden. De är nytänkande, progressiva och liberala men kan samtidigt värna traditioner som de tycker är fina och viktiga för dem. Om ni tycker att jag generaliserar en hel flock människor som bara råkar vara födda runt samma tid så är jag arg på er också. Jag vill ha min sallad, min Malinsallad. Men jag orkar inte beställa, jag orkar inte hämta. Jag vill att Bekim ska läsa mina tankar, göra en extra maffig sallad, springa hit mellan beställningarna och HÄLLA den ner i min mun medan ris-barnen pressar ihop mina käkar åt mig. Framför första säsongen av The Crown. Som jag också är arg på. Töntmonarker med låtsasuppdrag från Gud. Så, nu är jag arg på alla kungafamiljer och alla gudar också. Fast det lider jag ju av kroniskt. Ett latent överhetshat som aldrig går över. Jag har inga problem med auktoriteter, jag gör alltid helt lydigt allt mina chefer ber mig om. Det här är ett sånt blogginlägg som kommer spåra ur och bara fortsätta utan riktning, det kanske redan har hänt. Jag kommer läsa igenom det lite snabbt, kanske hitta något litet korrfel men tänka; jag är verkligen ett geni. För så brukar det vara. Men idag kommer jag även tänka; om de inte trycker hjärta på det här så känner jag dem inte. Plus att jag är arg på dem. FÖR DET ÄR ARGDAGEN SA JAG JU. Jag skrev att det bara skulle fortsätta, men jag tror att jag är klar. För nu har jag ätit och jag har glömt resterande arga orsaker. En sak som inte gör mig arg men som stressar mig mentalt är att allting förändras och att jag både älskar förändring men blir ledsen om förändringen är framtvingad. Som skärmarna vid Ica-kassan. För mig symboliserar de allt. Efter pandemin vill jag att vi bränner dem åt helvete. Men de kommer vara kvar för alltid. "Den kan lika gärna vara kvar", så kommer det heta. De kommer aldrig försvinna. Framtvingad förändring. Onaturlig förändring. Och detta med att sms:a och fråga om man får ringa. Jag vill gråta argt blod. Ett sms där man frågar om man får ringa upp, och när man ringer upp så frågar man om man får skicka ett mejl, och i det mejlet frågar man om man får sända en brevduva och när den brevduvan kommer hem så flyger den in genom ett obevakat fönster och bajsar ett meddelande på ditt köksbord. Fuck you, coo. "The sea was angry that day my friend."