Jag såg ett citat på Instagram igår. "Remember the days you prayed for the things you have now" Först tänkte jag: Mmm, alltså verkligen, så himla rätt. Sen tänkte jag: Jag har inte tid att remember. Jag måste remember vad som händer idag och imorgon. Jag har aldrig bett om någonting, jag tror inte på Gud och jag tror inte på bön. Du ska sträva, jobba, plugga, vara snäll och ha mycket tur (eller åtminstone inte ha otur) Be inte, gör. Jag har inga things jag inte kan vara utan. Inte mitt hus och ingenting i det (inte ens min Rodebjerklänning som jag köpte på Tradera) Jag har bara människor, och de har jag längtat efter, strävat efter, jobbat hårt för. Så det där citatet är inte för mig. Det här är bättre: "Var glad idag för de människor du drömde om innan de kom" Sju framför stenmuren. Längtansbild. Bästa fotobomben någonsin. Mona med sina tummar. Du är fjorton år och har fått Nintendo Mini Classics som står inkopplat framför soffan där en kompis sitter och väntar. Mamma vill att du är med på en bild, sen får du spela. Du hör "Någon av bilderna blev säkert bra" Du springer. Bubble Bubble, Super Mario, Zelda. Livet är för lite timmar. Jag skrev det här inlägget. Sedan läste jag den här kommentaren: "Malin, jag brukar aldrig kommentera hos dig men läser alltid med stor behållning. Nu vill jag bara säga att din familj är så fin. Jag blir alldeles varm i magen när du berättar om ditt (ert) föräldraskap och syskonens kärleksfulla relation. Det är klart jag fattar att det är bråk, skrik och panik även hos er ibland, men något har ni verkligen gjort rätt och det lyser igenom i såväl bilder som text. Lyllo er!" Jag fäller en tår av glädje, sedan torkar jag av den med den krassa sidan av min arm. "Även hos er ibland". Det var vi som introducerade bråk, skrik och panik. Men vi blir lite bättre varje dag. När jag är hundra år kommer jag vara så bra på att hantera stress och syskonbråk. När jag är hundra år kommer jag fortfarande minnas din kommentar. Remember.
