Av någon anledning så har vi inte varit på Astrid Lindgrens värld sedan 2016. Tre år är för länge. Det var så saknat. Det här var innan Pippi ens kommit ut ur huset. Han råkade bara få syn på Lilla Gubben. I trä. Eufori uppstod. Alla var där! Så tråkigt med ett huvud per hål alltså. Skådisarna är så bra, allt blir väldigt verkligt, väldigt intensivt, väldigt "lutar mig mot henne." Det var så här att en kompis ringde till henne medan vi väntade på maten. Jag kom på mig själv med att sitta och titta på henne. Det var något. Efter en ganska liten stund kom jag på det. Hon satt och pratade i telefon, med telefonen mot örat. Så vintage. Det görs inte längre. Obligatorisk ALV-bild. Kände mig stor. Men idag upptäckte jag, den brutala vägen, att tre av mina barn kan bära mig. Allt på Astrid Lindgrens värld är roligt, rent, vackert, värdigt. Som vi! Av någon anledning var det Nils Karlsson pysslings hus som de stora barnen hade sett fram emot mest. Pojka-trojka. De här två. Ideligt häng, ideliga förhandlingar. Om du scratch min back så scratch jag din back, såna grejer. Nu har de suttit bredvid mig i soffan i en halvtimme och kommit fram till följande: Den ena låter den andra sminka den första om den andra följer med på skräckfilm i veckan. Det skakade de på, sen försvann de ner till sminkbordet. Det blir en lång natt. Hon kommer passa på, om vi säger så. Lagom till Ronjas föreställning så somnade han. Lika bra det, lika underbart det. Han sov så vackert mot mitt bröst och vaknade med ett häftigt ryck och svettigt hår på ända till ljudet av rövare som slogs. En annan Astrid i Astrids värld, på Astrids stenbumling. Vi kommer tillbaka nästa år. För det måste vi.
