Jag kan inte tvätta speglar. Det är alltid "här har någon penslat med potatismjöl av ingen anledning alls." Jag kan inte tvätta speglar. Men något har jag gjort rätt. För nu har jag ett myndigt barn innanför västen, och det var svårare än att göra hela världen ren, men resultatet blev desto bättre. Är det inte så för oss alla, oavsett allt; vi tittar på våra barn och förstår inte hur det gick till. Eftersom: Vi var ju så usla föräldrar. Vi var slarviga, trötta, sura, skrek i hallen, orkade inte lyssna, bestämde, satte upp onödiga regler, var inkonsekventa, sa "för att jag säger så" och "nu hämtar jag pappa" fast man hade lovat sig själv att aldrig prata på det viset. Vi förstod inte vad de menade, läste in för mycket, läste in för lite, applicerade våra egna erfarenheter på dem, krävde för lite, krävde för mycket samt fattade trögt. Och efter världens längsta och kortaste vips! så var hon arton år och vårt jobb är klart men vårt jobb är aldrig klart. Jag vill inte ha henne på något annat sätt. Hon är precis som hon ska, och tänk om jag kunde ta åt mig äran, men det kan jag inte. Jag ska bara spegla mig i allt hon är och allt hon gör, och min malliga min ska lysa genom all världens smuts och potatismjöl. (Veckans kolumn är del 49857394587 i serien Att vara mamma. Nu med inslag av råtta.)