Jag berättade i ett tidigare inlägg att min dotter beskrivit min hårbotten som problematisk. Och tro mig, jag är inte en person som blir sur över oombedda råd. Eller okej, det kanske jag är. När någon berättar något som jag redan visste så blir jag sur. Jag kan tillexempel bli fullständigt förnärmad när någon tipsar om en serie som jag redan har sett. Orimliga känslor som jag kämpar hårt med. Eller ingenting. Ingenting jobbar jag med dem. Hur som helst så fick jag många råd om hur jag ska hantera håret. En del handlade om äppelsidervinäger, något om tvål från Aleppo och ytterligare något om "surskölj", vilket jag trodde var slang för morgonkaffe. Och så kom det: Rådet om att inte tvätta håret alls, att bara skölja med vatten och balsam. Det vill säga: tvätta håret med det som gör det fett. Två saker då bara. Jag har hört om "metoden" förut. Att man ska vänja håret vid att inte bli tvättat och så ska det efter "ett tag" gå över. Det här är verkligen inga nyheter. Det är bara dumheter. Eftersom 2. DET FUNKAR INTE. I omgångar har jag försökt vänja mitt hår vid att inte bli tvättat, och det funkar lika bra som att vänja armhålorna vid att inte bli rengjorda: ingen vill vara ens vän. Det balsamfolket måste förstå är att alla inte har samma förutsättningar. Och med förutsättningar menar jag hår. Vi har alla olika hårutsättningar. Jag har en vän, vi kan kalla henne Fru Ekblad, för det heter hon nästan. Hon slänger med sitt långa torra svall och skryter om hur hon inte ens minns när hon tvättade sitt hår senast. Funkar The Secret? Om jag bara tänker tillräckligt mycket på att hon ska få löss, får hon det då? Hon kan alltså gå flera veckor utan att tvätta håret, och ändå ser det ut som dagen efter schamponering. Om jag tvättar håret på måndagen så ser jag på onsdagen ut som en stackare som har gått vilse på en hajk och mirakulöst överlevt fem veckor utan mat. Räddningsmanskapet skulle spola vatten (UTAN BALSAM) på mig innan de gav mig en filt och en macka. Jag är så sur på sursköljarna. Det biter inte på oss. Och vad mer: ingen smal person skulle gå fram till en person som jobbar med sin övervikt och säga: "Varför gör du inte bara som jag och äter pommes frites och är smal ändå, prova!" Eller: "Vet du vad, jag har en moster som har en jobbarkompis som föddes smal, har du provat det?" Vi fettskallar har våra flottiga skalpar att bära. Att tro att lösningen på vårt problem skulle vara att göra ingenting är fatshaming. Lämna oss ifred.
