Igår såg vi dokumentären Alexandra och alla hennes hundar Underbart porträtt av en person som har hittat sitt kall och sin underbara stil. Ingen kan vara mer ointresserad av hundar än jag. Jag tycker att de är tröga och inställsamma, luktar illa, trycker upp nosen i mitt kön och skäller när man går förbi deras trädgård. Jag är ingen kattmänniska heller, men de är att föredra med sitt egensinne och djävulska personlighet. Djur ska serveras levande och med kylig karaktär. Hundar gör allt för godis och jag kan tyvärr inte respektera det. Men Alexandra älskar hundar tusen! Och som hon gör det. Vilken respekt och kärlek och hängivenhet. Hon räddar liv och skapar ordning i kaos hemma hos spattiga hundar som inte lyssnar. Av någon outgrundlig anledning har Alexandra fått ta emot hat eftersom hon är för hård mot hundarna. Av detta syntes ingenting i filmen om hennes liv. Bara omsorg och tydlighet och hänsyn. När filmen var slut sa Joachim att jag kunde skriva kolumn om den. Men jag har ingen vinkel, för mig saknas motsättning. Men om jag skulle skriva en text så skulle den vara extremt kort och låta ungefär så här: Hur svårt kan det vara att ha en hund?
