Jag har ingenting emot skogen, tvärtom, jag älskar skogen, särskilt på bild. Det luktar gott och det är tyst, det finns stenar med mossa på. Men "ge sig ut i skogen för att leta svamp" när det är höst är så otroligt överskattat. Svamp är bland det godaste som finns, särskilt tacksamma är vi som är vegetarianer eftersom svamp ersätter vilken brun djurbit som helst. Men att ta bilen till en skog, gå in i skogen och bara tänka på mordpoddar, deras bil hittades övergiven osv, gå runt och knappt veta vad man letar efter. Jag var igår år när jag förstod att kantarell och trattkantarell inte är samma sak. Jag har bara letat efter de där orangea, men tydligen skulle jag ha letat efter små bruna svampar som ser exakt ut som de som växer på döa träd. Ingen hittar något, enda behållningen är att dricka kaffe på den där stenen med mossa. Sen tar man bilen hem och skjuter in lite extra avgas rakt in i det tysta murriga mörkret där trattkantarellerna skrattar åt oss så att de tappar hatten och blir värdelösa. Och sen kommer man hem med sin en svamp och måste ta reda på om den är "en god matsvamp" eller om man kommer behöva en organtransplantation senare den kvällen. Vi bildgooglar och det hjälper ju inte, alla bilder ser likadana ut och om ni tror att jag litar på något jag har jämfört med en svampguide som Joachim fick i nittonårspresent så är jag den som åker till Ica och köper ostronskivling, portabello och shiitakesvamp och steker tryggt i smör och olivolja och vitlök. Eller rostar! Jag säger inte att jag har fått till en bra rostning, men jag har försökt en gång och nästa gång ska det nästan bli gott! De här står bakom vår studsmatta. Och alla ni bara vet att om det ser ut som en duschsvamp undertill så dör man direkt. Men sånt vet inte jag, och dessutom begriper jag inte varför saker i naturen ska vara livsfarliga. Ett stup, ja. Åska i huvudet, ja. En älg som stampar en i huvudet med sina klackar, ja. Men grönsaker och växter, som ska vara våra vänner, jag blir så besviken.
