Cellprovtagning klockan 08:45. Bär kjol, tvätta fötterna noga, tänk glada tankar. I entrén finns en skylt med en bebis på. "Ta av dig skorna. Vi kryper på golvet." Så jag tar av mig skorna. För att skylten säger så. Jag är barfota i skorna och hade hellre klätt mig i blå skoskydd, men nu finns inga. Så jag kliver ur mina lågskor och gör the white walk of shame med mitt pudriga talk över golvet. I väntrummet sitter två män och två kvinnor och ett par barn. Männen har skor. Jag begrundar mina alternativ i ett par explosiva sekunder, sedan reser jag mig och vitklampar mig bort till skohyllan och hämtar mina skor. När barnmorskan kommer och hämtar mig så måste jag förklara att jag inte är en person som har skor när man inte får (fast det är jag, att det görs i protest spelar ju ingen roll för krypande småbarn.) "Jag tog av mig skorna när jag kom hit men så satt det män med skor i väntrummet och jag tänker inte vara barfota och göra cellprov när män har skor, där går ändå gränsen." Gränsen för vad? För hur långsökt man tillåter sig själv att vara? Hon svarade att hon förstod, men det är nog mycket begärt eftersom jag knappt förstår själv. Någon av er kanske kan hjälpa till? Där sitter jag med mina nyskrubbade fötter, vackra naglar i korall, insmorda och talkade undertill. Instrument ska föras upp där solen bara når om man är en anussolare på Instagram. Det är nödvändigt men aldrig roligt. Och så kan de inte ens ta av sig skorna. Förlåt alla bebisar, förlåt för att jag gjorde omöjlig politik av er krypgrund. Och förlåt för talken också. När det är cellprov i maj: t-shirtklänning.
