Jag skulle lämna tillbaka en nyckel till en vän. Jag har redan ringt henne i panik en gång när jag trodde att jag kastat ner nyckelknippan i en container på återvinningsstationen. Nycklarna satt i bilen. Inser ni hur snabbt jag måste ha gått från tanke till samtal när jag inte ens kollade bilen innan jag ringde och ylade om att hennes nyckel låg bland Kalmars ursköljda mjölkkartonger? Hittade dem alltså i tändningslåset och ringde upp igen. Jag måste tänka efter före lite mer. Ska prova. Men det var inte det jag ville prata om. När min vän kom hit sa jag att jag inte kunde hitta nycklarna, att de var borta. "Är de borta?" utbrast hon och såg chockad ut. Som att det skulle vara något exotiskt att förlora sina nycklar. "Men herregud, de är borta en gång om dagen", sa jag. Besynnerligt nog verkade inte detta lugna henne. Jag gick och hämtade skötväskan som jag skakat och ristat och grävt runt i med båda händer fyra gånger den morgonen. "Nu jävlar", sa jag. Min vän drog ett nervöst sug på sin cigarett. Och där låg de. Jag behövde inte ens sträcka ner handen. De låg öppet framför mina ögon, rakt ner i väskan. Vi andades båda ut. Sen började hon prata om min nyckelknippa. Hur sjuk den var. "Hur menar du?" "Varför har du bilnycklarna bland de andra nycklarna?" sa hon. "Var skulle jag annars ha dem menar du?" "I en liten skål i hallen." "Så du menar alltså att du har dina bilnycklar löst?" "Ja" "Det är det sjukaste jag hört i hela mitt liv." Efter det fick jag redovisa allt på knippan. Den lilla clutchen från en Håkan-konsert. Där kan man liksom ha små hårnålar. Lite läder från Kavat. Joachims cykelnyckel, min cykelnyckel. Hemnyckel. Och så en annan nyckel som jag inte vet vad den går till. Men snälla nån, säg att ni har bilnyckeln på knippan?
