Sedan ett tag tillbaka följer jag med stor förtjusning bloggen Bloggbevakning. En hysteriskt rolig blogg som dokumenterar i princip allt som händer i bloggvärlden. För ett par dagar sedan läste jag med förvåning ett inlägg som handlade om vilken typ av bloggare man ska vara. Doftljus och härliga frukostar ställdes mot "vettigare" saker som "ärliga inlägg" och "livet som det är". Sickena dumheter och jävla trams. Är det så vi ska se på kvinnor och deras färdigheter? (Eftersom det är kvinnliga bloggare vi pratar om) Att vi kan vara det ena eller det andra? Och att det andra, mellan raderna, är mer värt eftersom man är så autentisk? Att om man fotar ett doftljus från Voluspa i motljus bredvid senaste numret av amerikanska Vouge och en skål bovetegröt med acaibär så är man ointressant? Jag älskar att följa alla möjliga bloggar, olika syften, olika nöjen. Men bakom samtliga bloggar står kvinnor med olika kompetenser, olika bakgrund, olika driv. Men sannolikt samma djup, bara mer eller mindre uppenbart. Och framförallt. Jag älskar att veta att kvinnor kan vara ALLTING PÅ SAMMA GÅNG. Så lätt det är att avfärda en tjej/kvinna som ytlig och spånig baserat på vad hon lägger upp på en blogg. Så pantat och endimensionellt att sprida uppfattningen att en kvinna som inte lägger upp fula bilder av sig själv och sitt badrumsgolv med smutsiga underkläder inte kan lägga ihop ett enkelt mattetal. Vilken unken kvinnosyn, presenterad av andra kvinnor. Jag och min begåvade mångsysslande vän Clara är två utmärkta exempel på kvinnor som bloggar om allt. Om sorg och smärta, om vackra saker, om samarbeten, om mode, om barnuppfostran, om familjen, om våra tillkortakommanden. Om grötfrukostar där disken inte syns. Och om vi skulle skala bort allt som är "vardagligt" och "sant" så skulle vi fortfarande vara samma personer. Bara mer privata och mer inriktade på ett specialområde. Nu orkar jag inte tänka på det här mer.
