Igår träffade jag återigen Nanne Bergstrand, för ett intimt samtal och en kopp kaffe i Kalmar läns vackraste(?) orangeri. Spelar det verkligen någon roll när det kommer till orangerier, vilken som är vackrast? Det räcker ju faktiskt med att de dyker upp. På väg till Ängsbackens handelsträdgård, som ligger väldigt lantligt (till skillnad från de ständigt förekommande cityhandelsträdgårdarna), sprang jag på två poliser. Eller jag sprang inte. Jag körde. Jag körde på två poliser. Fast det gjorde jag inte. Jag körde förbi dem. LIKT VÅRVINDAR FRISKA. För helt plötsligt, mitt i en skarp kurva, så stod de bara där. Och jag måste verkligen sluta bli livrädd för polisen. Jag är lika kriminell som en nyfödd och ändå rusar hjärta och hjärna HJÄLP, HELVETE, GÖM KNARKET, JAG ÄR FULL, JAG HAR ETT LIK I BAGAGET, JAG HAR SATT FÖR LITE PORTO PÅ BREVET. Jag tittade inte på hastighetsmätaren och jag tittade inte på skyltarna. Det blev helt vitt. Jag tittade bara på polisen, medan jag FLÖG förbi. Hon hade en sån där fartpistol, men min hjärna skrek att det var en taser gun som hon skulle tvingas använda i nödvärn när jag inte lugnade ner mig och började vråla POLICE BRUTALITY mitt på Förlösavägen. Jag skulle skrika och gråta och affektsvimma. Och så fort jag kvicknat till skulle jag tänka att nu har jag i alla fall ett ämne till veckans kolumn. För den här veckans ämne är något av en avart. Men jag tycker ändå att den säger något om världen och om livet. Och om mitt intellekt inte minst. Lika härlig och tölpig och komplex som en grobianhona. Klänning och byxa från Erik&Alexander, sandaler från Kavat. Foto: Jasmina Beharic. Och när det gäller kolumnen: Snälla säg att det inte bara är jag.
