Om jag hävdar att jag fascineras av engagemanget kring Isabella Löwengrip och inte av hennes person, är det då veckans krumelur eller förstår ni precis hur jag menar? Jag tänker att hon bara är en av många livsstilsbloggare men som i kraft av sin drivna sida och späda ålder lyckats bättre än de allra flesta. Isabella är knappast den första som har anammat fake it til you make it, detta oerhört vinnande koncept eftersom de allra flesta älskar en vinnare. Framgång föder framgång, en succé kommer sällan ensam. Allt det där är hon ett bevis för. Kanske har hon fifflat med siffrorna, men jag kan inte formulera varför det inte rör mig i ryggen. I går natt lyssnade jag på senaste avsnittet av Söndagsintervjun i P1. Varje gång Martin Wicklin ville ta reda på om han var en del av Isabellas rebranding (hon ska steka falukorv nu) så gjorde hon en tvär gir och gav Martin något som han blev tvungen att följa upp, med respekt. Jag har bara hört Wicklin misslyckas en gång, med Filip Hammar, och inte ens den gången var det värre än att det kunde skrivas av som en dålig dag på jobbet. Isabella regisserade den här intervjun och jag älskar det. Om jag blir lurad så är det helt ointressant, det finns ingen som faktakollar Martins personliga intervjuer. Om människor vill ljuga sig blå i ansiktet så är det inte ljuget som är intressant. Isabella svarar inte inför mig eller någon annan, vi är bara här för underhållningen. Här kommer en ny krumelur: Om en person berättar om sina självmordstankar, sin ensamhet och sin totala brist på sammanhang och det visar sig vara en lögn, är det då inte mer sorgligt att man ljög om det än om det hade varit sant? Isabella berättar att hon saknar väggar, att hon inte har en grund. Jag har fler väggar än ett slott. Jag är så rik på väggar och grund och sammanhang. Att höra någon sakna det, en ung mamma därtill. En ung ensam mamma som inte litar på någon och som precis förlorat allt hon jobbat så hårt för. Det gjorde ont att lyssna på. Pass på för kokettstafett: Jag önskar Isabella vanliga dagar med barnen, synlig soptunna, skabbiga cyklar som ärvts, illasittande mjukbyxor, ljudet av glassbilen och massor av väggar. Jag önskar henne sammanhanget. (Det här är andra gången jag trycker upp mitt vanliga liv i ansiktet på Isabella.)
