"Hej Malin! Jag har med stor glädje läst din blogg under många år. Då och då dyker frågan upp: Hur vet man när man är nöjd med antalet barn? Jag har tänkt för mig själv; Men herregud! Det vet man ju bara!!!! Jag har alltid vetat att jag vill ha två barn. Så det så! Nu ligger jag här i sängen och myser med min nummer 2. En ljuvlig dotter som snart är 6 veckor. I ungefär 5 veckor har några frågor planerat sig i mitt huvud, och hjärta. Är detta verkligen mitt sista barn? Hur är det att ha tre? Hur ska jag få mannen att vilja ha tre? Behöver vi köpa nya bilar då? Etc. Etc. Etc. Jag skrattar högt åt mig själv! Nu är jag en av de där som grubblar kring antalet barn :) Än så länge roas jag bara. Men om något år kanske jag ställer frågan här. När vet man att man är nöjd? :) Stor kram" Svar: En del vet ju. En del känner med EMFAS och EFTERTRYCK att det är nog. Och livet blir onekligen lättare så, föreställer jag mig. Många kvinnor vet dock aldrig. Man kan ju alltid skaffa ett till. Och tänk om man ångrar sig? Tänk om man om tjugo år sitter och undrar varför man inte försökte med en trea? Om du redan tänker på trean när din bebis är sex veckor så är jag rädd att du har ett jobbigt samtal med din man framför dig. Jag tror inte på att "få någon annan att vilja". Det är knepigt. Men jag tror på att ge kvinnan man älskar så många barn hon vill. Det är väldigt gammaldags av mig kanhända, men jag är för etablerad i mammaskapet för att bry mig om vad någon tycker om den åsikten. Att längta efter ett barn gör ont och upptar all tankeverksamhet och eftersom man inte kan kompromissa och skaffa ett halvt barn så är det för mig självklart att gå mamman till mötes. Det är klart att det blir lite knivigt om han vill ha ett och hon vill ha åtta, men jag gissar att det i de allra flesta fall handlar om en differens på ett barn. Det vill säga: när jag tänker på alla kvinnor som inte har fått just trean därför att han inte ville. När det är kvinnor som bär barnet, tar det största ansvaret, lägger ner mest tid på hemarbetet, vabbar flest dagar. Och så vidare. Ni behöver förmodligen inte köpa ny bil, och om den ni har är för liten, köp en större. Detta är den mista funderingen någonsin, i sammanhanget. Håll det öppet, lukta din bebis i huvudfjunet, du behöver inte bestämma dig nu. Tillägg: Hur var det för er andra? Hur visste ni? Bestämde ni er eller fick det rinna ut i sanden? Om ni var oense, vem fick bestämma?
