Det här ser ut som en valaffisch. Jag ser ut som en partiledare som nyss har tagit del av fina sifo-siffror. Men jag är också en partiledare som är så innerligt less på "Sverigebilden". Bilden av Sverige som ett land i kris. Som företrädare för media är jag van vid att få höra att jag inte vet något eftersom jag bor i en dyr bostadsrätt på Södermalm och bara umgås med andra mediapersonligheter. Men jag har en fot precis överallt. Jag har en fot på landet eftersom jag är född och uppvuxen på en liten bondgård. Jag har en fot i Stockholms innerstad eftersom min faster Birgitta har bott där hela mitt liv och eftersom det är där mina uppdragsgivare finns. Jag har en liten fot i Araby i Växjö eftersom jag bodde där under mina gymnasieår. Och jag har en fot i ett billigt radhus i Kalmar eftersom det är där jag bor nu. Jag har jobbat på Mc Donalds, på förskola, som telefonist på SKOP och i SJ-kassan. Jag har pluggat i fyra år och jag har ett jobb som jag kan sköta från min soffa. Jag lever i en trygg tillvaro. Vi är två vuxna och fem barn. Två vuxna med stadiga inkomster, billigt boende, släkt och familj och vänner som kan ställa upp. Men ingen är trygg på riktigt. Vi är bara myror på planeten. Vi pinnar på och gör vårt bästa för att skapa en fin tillvaro för oss själva. Men vi är bara en parentes. Jorden behöver inte oss och den kommer vara kvar när vi är borta. Vad vi pysslar med är så oviktigt. All trygghet är inbillad. När som helst kan vår familj hamna i en kris. Varken vi eller någon annan kan vara säker på något. Så man tackar sin tur varje dag. Att man föddes frisk, att man var önskad, att man fått växa upp i Sverige där det viktigaste är billigast. Och snart är det val. Jag vill att alla ska vara så trygga och skyddade som möjligt, inbillat eller ej. Men om jag hör ordet systemkollaps en gång till. Hur är Sverige i kris? Var finns den exakt? I förorten? Okej, men är det där Sveriges samlade väljarkår bor? Sveriges väljare bor överallt sist jag kollade. Och då kanske det är bättre att se sig omkring där man lever för att ta Sverige på pulsen. Igår missade jag min tid till Folktandvården. Igen. Jag har Sveriges dyraste tänder. Men jag älskar min tandvårdsförsäkring genom Folktandvården. Min äldsta dotter har börjat i en kommunal gymnasieskola. Alla elever fick en ny Mac. Mina yngre barn ska snart få en nybyggd kommunal skola tvåhundra meter från vårt hus. Den gamla skolan hade inte renoverats sedan den byggdes på sextiotalet, men vi har redan glömt att vi var sura för det. Barnen får en ny skola, och även om den kommer bli försenad och vi kommer bli arga, så kommer den. Mitt yngsta barn blir ständigt kallad till kontroller på Barnhälsovården, väger han som han ska, följer han sin kurva? Behöver jag nya AD-droppar? Nej, eftersom jag har glömt att ge honom dem varje dag trots att jag köpte en sån där "Glöm inte AD-dropparna" till kylskåpet. Själv missade jag mitt återbesök efter förlossningen, men vi kan väl hålla tummarna för att allt ser bra ut därnere. Och gör det inte det så påverkar det inte Sverigebilden. Mina bästa vänner arbetar på Linnéuniversitetet som bygger ett helt nytt universitet i hamnen. Det där var jag också sur för, men nu är det som det är. Det blir säkert bra. Det är bra i Kalmar, våra bussar rullar runt på biogas, den gröna påsen är en succé, jag kastar inte så mycket som skuggan av ett majskorn i fel påse. Vårt bibliotek ska få nya lokaler. Vi har det så bra att politikerna grälar om ett parkeringsdäck. Detta är inte omärkt reklam för en "Flytta till Kalmar"-kampanj. Jag tror att det ser ut såhär på många platser i Sverige. Så jag vill hemskt gärna att ni berättar för mig om er bild av platsen ni bor på. Var bor ni? Vad gör ni? Har ni familj? Hur har de det? Hur fungerar samhället där ni bor?
