Hanna är gäst i Kropp och själ i P1 och pratar om när hon åt utan att tänka och gick upp i vikt. Hon berättar att hon gick ner kilona och sedan mådde bättre. Hon har jätteintressanta tankar och analyser om kroppar och vikt och ätande och attityder. Älskar intervjun. Som givetvis avslutas med att Hanna måste göra en liten avbön. För hon vill inte bidra till diverse negativa ideér. Och jag blir så trött. Inte på Hanna, hon är med ett ord ljuvlig. Men det där ursäktandet, dessa ständiga aber och bisatser. Från kvinnor. Kvinnor som känner att de måste ta ansvar. Skulle en man som sitter i radio och pratar om sina kilon som försvann ta ansvar för andra mäns mående? Skulle en man tänka på vad han förmedlar till andra män? Jag fick en gång höra att jag skulle "ta ansvar för mina anorexibilder". Om jag får sitta orörd i ett rum i tusen år för att försöka fantisera fram en värld där en man måste "ta ansvar för sina anorexibilder" så kommer jag ändå misslyckas. Var och en gör med sin kropp vad de vill, ingen har ansvar för någon annans kropp. Eller så gör vi ett provbyte under ett år. Alla män måste tänka sig för innan de pratar om sin kropp eller väljer sallad eller pommes frites eller en jävla glass i solen, och alla kvinnor får fripass att skrocka saker som "Satan vad jag har gått upp i vikt, nu är det dags att ta itu med den här" varpå de klappar sig på fettobuken och upplever exakt ingen problematik med att göra så.
