Idag är min semester slut. Höstens första kolumn finns HÄR och handlar om att vara gravid och vänta på den hiskeliga smärtan. Jag tänker bara på förlossningen när jag ska gå och lägga mig. När det är mörkt och tyst och när det närmar sig klockslagen då alla barn är födda (02:40, 21:57, 01:40 och 20:20) När jag lägger mig ner i sängen och kilar in benkudden mellan knäna kan den plötsligt komma över mig. "JAG VÅGAR INTE!" För det gör jag ju egentligen inte. Jag vågar inte, men jag måste. För ut ska du lilla vän. Men om jag minns rätt så är jag inte särskilt rädd när det sätter igång, det är precis i själva krysteriet som skräcken kommer. Och eftersom jag bara krystar en gång, hur lång tid är det att vara rädd, egentligen? Jag måste lära mig, en gång för alla, att smärtan inte är farlig. För rädslan gör det onda än mer ont, och det är onödigt. Jag måste sluta tänka att "de inre organen går sönder" och sådana dumheter. Det enda som går sönder är utgången och den kan vi stänga igen. Hos barnmorskan i förrgår fick jag med mig min födelseplan. Kanske ska jag skriva något om att barnmorskan gärna får hålla emot det lilla bebishuvudet så att det inte blir en ännu en PANG-förlossning. Tänk om jag kan föda mitt femte barn utan att spricka? Jag ska prova. Men att hålla igen en krystvärk på egen hand är bara att glömma. De är en vulkan.
