Joachim gjorde påskbord. Om jag var en kvinna som hade lätt att känna sig värdelös så hade jag känt mig värdelös ställd inför det faktum att jag inte går ner mig i traditioner och högtider. Men jag lever med en man som tycker att det är viktigt och roligt och värdefullt. Dessutom är vi båda äldsta barnet; vi samarbetar inte så bra. Jul och påsk är Joachims domäner. Jag lider inte av det, jag känner mig frigjord och modern. Om priset jag betalar är att mina barn minns sin barndom med en mamma som inte hade det bästa receptet på köttbullar så får det vara så. Någonting vill jag så klart gärna att de skryter om. Kanske att mamma hade de mest underhållande utbrotten? Jag tar vad jag får. Jag är den jag är. Och eftersom de inte smakade på detta så blir heller inte den vegetariska silltårtan ett minne. Men det blir den för mig! Jag minns de små runda älsklingarna av tångkaviar och hur de rullade på tungan. Sältan från havet, krispigheten från rödlöken, krämigheten från färskosten, syrligheten från det lilla nackvridet av citron. Nu kanske ni tycker att min påsk är lite väl inzoomad, och det kan väl hända. Att det är så. Men om ni vill läsa om den utzoomade blicken på teves bild av lantlivet så kan ni alltid klicka här
