Det är ju så fruktansvärt synd om rökarna, har ni märkt det? I era flöden och sådär? Att människor raljerar och tycker att det är så löjligt med förbudet mot rökning på uteserveringar. En del lägger ut bilder på sig själva när de röker. Andra pratar om "kriget mot rökarna." Att man inte längre får röka på en uteservering är lika självklart som rökförbud på krogen och rökförbud på flygplan. Om något eller några år kommer ingen komma ihåg hur det var. Eller så minns man, och då kommer det låta så här "Herregud, tänk när man satt och rökte bland barnfamiljer som åt mat, så stört." Vi tar små små steg mot att förbjuda rökning, genom att röka ut dem. Ingen är arg på rökarna, inget förbud är personligt. Rimligt och logiskt är orden vi söker. Framförallt är det inte ett krig. Krig är krig. Möjligen ligger vi i konflikt. Och det lär fortsätta, tills allt är över. När vi har gäster är det sjävklart att de får röka på altanen, för det är våra vänner och vi älskar dem som de är. Men på allmän plats kan man inte utgå ifrån att alla älskar en som man är. Man bör nog snarare räkna med det motsatta. En uteservering är inte vilket utomhus som helst. Samma med busshållsplatser och direkt i anslutning till en entré till ett sjukhus eller så. De passivt aggressiva ljuden jag gör när folk jag inte känner röker i luften framför mitt ansikte. Varannan gång luktar det dessutom så otroligt gott. Och det är ju något av en mindfuck för en förbudsivrande krigarsoldat som jag. Man kan fråga sig varför jag pillar i detta eftersom min sida har vunnit. Ska jag kanske inte bara vara tyst och låta den förlorande sidan slicka sina sår? Nävars, det orkar jag inte. Och med allt detta sagt. Igår besökte vi Sofiero. Det var så vackert. Så trädgårdigt och krattat och prunkande och genomtänkt och genuint och slottigt. Det såg ut som alla platser Antikrundan besökt, komprimerade till en sagolik plats för blomsterälskare att minnas hela livet. Så var det. Och så sitter vi där på den soliga baksidan och fikar. Jag med min veganska wrap, barnen med sina fikabitar, Joachim med sitt vad han nu tog. Och förbi traskar en scenbyggare som förbereder för Gyllene tider. En cigarett med två tagna sug på har hon mellan fingrarna. Hon stannar upp, säger något till sin kollega och släpper fimpen mellan vårt bord och pilen till utställningen. Och så den obligatoriska sidpressen med framdelen av foten. Jag antar att vi ska vara tacksamma för att hon åtminstone släckte den. En halv cigarett i denna vackra miljö. Hon kanske målar sin mormor med spritpenna i ansiktet när hon sover också? Och eftersom jag har tonåriga döttrar som skäms redan innan jag säger saker så gjorde jag det enda jag kunde: jag sa till när hon hade gått ett par steg, precis så högt så att hon verkligen inte hörde. Kungen av Sofiero var jag. "Fast alltså, där kanske den inte ska vara?" Så sa jag minsann. Herregud, vilket RÅSKINN. Alla blev rädda, bandiljärerna blev rädda och så vidare. Och trots att jag hade visat hänsyn så skämdes tonårsdöttrarna. Jag kunde lika gärna gått hela vägen och mött smokey smokersson i en duell, när röken hade lagt sig. Men allvarligt talat. En av Sveriges finast krattade platser. Med tanter i sina finaste kjolar, turister från långt bort ifrån. Vem är man om man tar sig rätten att göra såhär? Och här har vi problemet, med rökning och liberaler och uteserveringar och att måla sin mormor i ansiktet. Människans frihet är bara fin om den inte går ut över någon annan. Och herregud som den där fimpen går ut över mig. Och över. Mitt förstånd. PLOCKA UPP. Samt avgå tack.
