Bland det tråkigaste jag vet är att ägna mig åt "klargörande av publicerad text". Men efter en del mejl så skulle vilja stolpa upp ett par saker. Jag tycker alltså inte att man ska stanna kvar i en relation som är urusel och lida för att man en gång sa att man skulle vara tillsammans för alltid. Jag tycker att det är bra att man kan skilja sig och skapa en bättre tillvaro. Jag tycker inte att kärlek är fel. Här följer tre punkter över vad jag tycker: Jag tycker att det är viktigt att visa respekt för sitt ex. Jag tycker att man ska skynda extremt långsamt när barn är inblandande. Biggan skrev "Man får älska utan att tänka på följderna om man känner för det." Jag tänker inte gå i polemik med Biggan eftersom hon är ett älskat inslag i bloggen. Jag nöjer mig med att säga att jag inte håller med. Att lyckas vara tillsammans med samma person hela livet utan att bli kär i någon annan är svårt. Det är vad man gör av den förälskelsen (som av någon märklig anledning alltid verkar sammanfalla med personlig kris, åldersångest eller dipp i relationen) som visar vilken person man är. En del verkar tro att man måste lämna sin familj och utsätta sin partner för det hårdaste straffet, att bara träffa sina barn halva deras liv, och det är ju bara så jävla löjligt och egocentrerat. Man har alltid ett val.
