Det här är min mamma Anita. Hon har varit politiskt aktiv sedan 70-talet. Gården, jobbet, barnen och gamlingarna har alltid gått före det politiska engagemanget. Jag vet att mamma tycker att hon var borta mycket när vi var barn, men jag har aldrig känt att vi har blivit försummade till förmån för politiken. Jag minns centermöten i finrummet med stängda glasdörrar. Man skulle helst inte störa, men det gjorde vi ändå. En gång trodde jag tillexempel att jag hade lagt mig på katten så att den dog. Glasdörrarna for upp med ett smällande daller "JAG HAR DÖDAT KATTEN!" Mamma ursäktade sig, följde med och kontrollerade att katten under täcket levde, sedan sa hon godnatt och gick tillbaka till centerpartiet. Nu har de gamla gått vidare och mammas döttrar är fullvuxna (nåja) och de tyngsta barnpassaråren är bakom henne (tack mamma för att jag har en karriär). Till och med pappa klarar sig själv (han tyckte att jag i min kolumn borde nämnt att han gör jättegod köttfärssås, men jag sysslar inte med fake news). I år står mamma på femte plats till Centerpartiets val till kommunfullmäktige, och är det någon jag vill ha som mäktige i kommunen så är det min mamma. Hon är klok, smart, alltid snäll, alltid glad och talar aldrig illa om människor. Elin och jag försöker få igång henne ibland, men det heter bara att "men ni måste förstå att..." Min mamma är en person som går genom staden och ler. Det ser man inte ofta. Jag har försökt, jag vill vara som min mamma, men det känns som om folk famlar efter mobilen och 112. Det är en galning lös. Man måste ha det naturligt. Och det har min mamma. Hon tror på decentralisering, samarbete och solidaritet. HÄR är min mammas personliga valmanifest. Det är lite sorgligt, men också väldigt fint. Synd bara att hon inte är lite sötare kan jag tycka.
