Till mina gamla läsare: För kännedom så har jag dirigerat aftonbladetläsare hit eftersom jag inte har möjlighet att svara på de över tvåtusen mejl som har kommit in sedan i torsdags kväll. För kännedom så är "för kännedom" min mammas favorituttryck i sms. "För kännedom så önskar jag mig strumpor i födelsedagspresent", "För kännedom, om ni vill att Birgitta ska få sitt födelsedagskort i tid så måste ni posta det senast torsdag", "För kännedom, jag skjutsar till simskolan i morgon." Men nu ska vi se. Först och främst: texten är en raljant sågning av fenomenet "rasa över bensinpriset." Den är inte ett sakligt inlägg i debatten om fossila bränslen och ska heller inte läsas som ett sådant. Till de av er som inte vet vem jag är: Jag är uppvuxen på en liten bondgård ett par mil norr om Kalmar. Numera bor jag i ett radhus lite utanför Kalmar. Min mormor arbetade på gården, min morfar likaså. Utöver detta så körde han sopor och skittunnor och när mamma blev äldre gjorde hon det också. Närmaste affär och skola ligger en mil bort, det är tre kilometer till busshållsplatsen. Jag vet allt om att bo långt från stan. Mina föräldrar har, som de flesta andra på landsbygden, alltid varit beroende av bilen. Ändå har jag aldrig hört dem klaga på bensinpriset. Dieselpriset däremot, det är i princip det enda min pappa pratar om. Dieselpriset är mitt första minne. Dieselpriset är bakgrundsmumlet till min barndom. "Pappa, du ska bli morfar!" "Bla bla bla dieselpriset" Men hur mycket bedövande tråkigt prat om priset på diesel han än ägnat sig åt så har han aldrig klagat eller "rasat." För han vet det som jag vet, som mamma vet, som alla som bor på landet vet: Det är villkoret för att bo som man gör. När jag skriver att det inte är en "mänsklig rättighet att bo på landet" så menar jag just detta, att dyr bensin är en av baksidorna. Bor du långt bort från servicen, arbetet och nöjet så blir det dyrt, dyrare. Jag fick begreppet decentralisering med modersmjölken, jag vill att hela Sverige ska leva. Jag tycker att det är modigt när unga familjer vill satsa på att bo långt från storstaden. 99 procent av mejlen jag har fått går ut på att jag bor i Stockholm. När jag svarar att jag bor i Kalmar så får jag till svar att det inte spelar någon roll. Så det är bara viktigt var jag bor tills de får reda på att jag faktiskt inte kan "ta tunnelbanan till allt." Om vi bortser från miljöfrågan så är oljan en ändlig produkt. Det är inte bara miljömupparna som måste fasa ut och ställa om. Min svåger, som bor på min barndomsgård nu, jobbpendlar med buss varje dag. Natt jobbar han också. Överallt i hela Sverige finns det människor som löser situationen och anpassar sig. Köper elbil (Hej Norge!), köper gasbil, samåker med grannar, gör justeringar på andra poster i ekonomin och så vidare. Vi måste kunna ha bil, men då får vi betala priset det kostar. Detta är mitt svar till de som mejlat mig mer eller mindre sakligt. * Till resterande 95 procent så känns det viktigt för mig att berätta följande: Jag har fått många meddelanden från människor som är oroliga att jag blir ledsen för allt som skrivs om mig. Det blir jag inte. Tvåtusen mejl med hat, det kan vara tiotusen, det spelar ingen roll. Människor jag inte känner kan inte nå mig. Jag har haft en otroligt intensiv och rolig arbetsdag, mer är det inte. Nu tar vi helg på en sten med en öl, alla på landet och alla i stan!
