Storslagna planer hade jag för henne. Eller för mig. Storslagna planer för hur jag skulle bli i förhållande till henne. Hur hon skulle se på mig och hur hon skulle beskriva mig om någon frågade, varför de nu skulle göra det. Men det blir ju aldrig någonsin som vi tycker att det ska bli.Plötsligt har några år gått och man orkade inte anstränga sin personlighet, så jag var mig själv och det är det hon ser och vet och känner till. Det är ju själva satiken också. Det är samma mekanismer som vid nya vänskaper eller kärleksrelationer. Som man gör sig till, visar bara det snygga och nyduschade och de härliga och städade åsikterna och den mjuka fina personligheten. Sen släpper man på en bit i taget och plötsligt står man naken, bildligt eller bokstavligt, och den man älskar ser vilken raggråtta man var därinne. Jaja, det är så det är. Vi måste väl vara oss själva över tid och leva med det, låta andra leva med det. Grejen är ju bara att vuxna får ju i alla fall smekmånaden. När bebisar föds så är de så tröga, de märker inte att man är perfekt, och just som de börjar fatta saker så har fasaden rämnat. Hon gillar mig trots allt. Nu är hon fem år och hon vet exakt vem hon har att göra med. Och det gör mig lite livrädd. Om detta, och The Holiday och Jude Law och försvunna personligheter på Instagram och Shirley Clamp och naken och blottad och hur Clara ska försvinna när det är dags, om allt detta och mycket mer pratar vi i veckans avsnitt av podden. Och den har ni precis som vanligt, och precis som inte vanligt så är det här avsnittet enbart för prenumeranter för tredje veckan i rad. Nästa vecka går vi tillbaka till varannan vecka gratis. Men om ni börjar prenumerera så behöver ni oroa era söta hjärnor med detta. Gå hit och gå med så hörs vi varje vecka. Så mysigt och tryggt och trivsamt och älskligt!
