I maj 2019 föddes ett barn som heter Dagmar. Det vet jag, för jag var där.Jag skrev en text om det härSedan skrev jag om henne härNu är hon fem och ett halvt år. *Så oroliga vi var där i början. När man får ett barn så räcker det med att två hårstrån ligger i kors för att världen ska rämna. Ingenting gör mer ont än när det är något med din bebis. Särskilt din första bebis. Nummer fem tar man under armen och går hem utan att räkna tårna. Man vet aldrig innan att det ska komma en dag då man slutar vara rädd, det förstår man inte när tusen eldar brinner i en cirkel omkring dig och du är fast. Du kan inte gå tillbaka, du kan inte få något ogjort. Nu är ditt barn här och barnets utmaningar blir dina utmaningar. Jag är inte rädd längre och jag vet att hennes föräldrar inte heller är rädda. Hela världen är helt livsfarlig. Men att Dagmar har akondroplasi ska aldrig skrämma mig eller oss igen. Jag minns att jag försökte storasystra mig mer än vanligt de där dagarna efter förlossningen. Jag har varit lite ängslig att jag ska bli en sån där svägerska, en sån där moster, som håller på, som är för mycket, som tror att hon vet mest, som lägger sig i, som är störig. Och det är jag och det kommer jag alltid vara. Gud bevare dem alla. Men just de här dagarna ville jag få till det på ett bra sätt. Jag visste hur oroliga våra föräldrar var. Så jag ringde till mamma och bestämde att de skulle komma till sjukhuset. Över Elins och Mellens huvuden bestämde jag detta. Det var inte min sak, egentligen. Mamma och pappa ville inte tränga sig på. Och då bestämde jag, den störiga som ska veta bäst och köra över och tro att hon är något, jag bestämde att nu kommer ni hit till sjukhuset. Och då släppte de sina förmiddagssmörgåsar, hoppade i sina skor och körde. Sedan satt vi där i besöksrummet. De behövde inte räkna tår och vända upp och ner, de behövde bara titta på henne för att se, det var ingenting konstigt med detta barn. Jag såg mina föräldrars ansikten gå från sorg och skrynkligt till släta med färg. Livet vecklade ut sig igen när de fick henne i sina armar. Mitt fösta syskonbarn är kortväxt och jag älskar henne tretton miljarder centimeter. Hon är rolig och underbar och pysslig och snäll och jag kunde inte drömt henne bättre.