Ibland är det inte lätt att veta hur en blivande fru vill ha sin möhippa. Med Elin var det lätt. "Jag vill INTE ha någon jävla möhippa", sa hon. Inte en gång, mången gång. Och sådant ska självklart respekteras. Meeeen,om vi ordnar en möhippa som inte alls ser ut eller låter som en möhippa?Ingen utklädning, inget sjunga inför publik, ingen gocart, inte spela in en skiva, inget spa, inget sälja kyssar. Vi pratade lite sinsemellan och så blev det så här:Vi samlades i vårt hus på Skaftnäs och smög oss upp för trappan på baksidan av mammas och pappas hus. I köket stod Elin och Mellen och tittade i mammas bröllopsalbum och bilderna från just möhippan när vi kom in. Vi var bara fyra stycken, väldigt överkomligt. Väldigt ohippt. "Jag sa ju att jag inte ville", sa hon chockat, kanske grät hon lite av glädje, eller ilska. Gravida är ett så överdrivet folk. Sofia hade hyrt en bil och gravid kört ner från Uppsala. Annie hade kört från där hon bor. Jasmina bor i den del av mitt hjärta där vågorna går högt. There there. Ledsen inte ledsen. Bubblor hon varken kan öppna eller dricka. Detta är inte en hippa. Eftersom Elin älskar Spanien så gjorde vi tapas och drack sangria. När det var dags för efterrätt så sa jag att det skulle bli det som Elin tycker är allra godast och sedan fick hon gissa. Eftersom jag känner henne så som ingen känner henne, så som ingen har känt någon någonsin, så skulle hon intuitivt säga rätt på första försöket. Sen gissade hon fel fyra gånger. "Du ska säga Viennetta din dumme fan, jag menar "Det blir Viennetta och jag älskar dig." En underskattad och bortglömd stubbe gjord av ljudet att tunn choklad som knäcks. Det var så gott och mysigt och roligt och kvällens final var att flytta upp till soffan på övervåningen och se en av Elins favoritfilmer, Strul. Hon behövde inte ens gissa.