Jag har skrivit alldeles för lite om den här. Men när man har en bebis, vad ska jag säga? Stackars älskade bok som jag är så stolt över och tycker så mycket om. Och inte bara jag, faktiskt. Emiliasbokstäver skriver: ”Men åh! Den här boken är så våldsamt, oförsonligt bra ... Malin Wollin skriver träffsäkert och humoristiskt med en unik berättarröst och är bara så fantastisk: jag känner mig faktiskt lite golvad.” Asch, lite golvad bara. Jag tänkte att eftersom det är fredag så ska jag bjuda på ett par sidor ur boken. Och på slutet tävla ut tre ex av den. * I rum sex på avdelning tjugotre ligger farmor som ett insjunket skrutt med händerna knäppta över magen. Tunn hud över de knotiga fingrarna, genomskinligt skinn med många leverfläckar och mörkblå runda märken efter nålstick. Håret är vitt och lite flottigt mot kudden, jag kan se från dörröppningen hur kudden luktar. Läpparna är färglösa men med små lila fläckar, konturerna nästan utsuddade. Hon krymper under den gula knottriga filten, hon bär döden som en aura runt den lilla kroppen. Ändå är hon en maktfaktor. Rummet är stort och blekgult, två låsta fönster som vetter mot ett höghus med rödmålade balkonger. I en säng bakom ett halvt fördraget skynke ligger en oerhört gammal man och rosslar. Snart går ridån ner för honom och hans dödsljud, och farmor får höra hans sorgesamma sorti. Hon ligger där så högtidligt, som ett fullblodsproffs på att vara gammal och sjuklig. Som om hon aldrig gjort annat. Jag tänker ofta att tanter och farbröder jag möter alltid har varit åldrade, att det inte är någon stor sak för dem att vara i livets slutskede, de är vana. Men det är första gången för alla, så också för dem. Det är en fasansfull insikt som slår mig då och då. Det är första gången för dem precis som för alla andra. Farmor är en nittioårig tant för första gången på samma sätt som jag är en trettioårig kvinna för första gången. Jag har aldrig varit det förut och vet inte hur man gör. Stegvis har varje gammal människa förvandlats till något hopknycklat med krökt rygg som de inte känner igen. De undrar förtvivlat vad som hände och tänker att det vore trevligt med en andra chans. Den grymma enkla sanningen är att man glider in i ålderdomen. Den kommer givetvis aldrig över en natt. Precis som med fetma eller en dålig relation så smyger den sig på. Eller som grodan i grytan på spisen. Om den sitter i vattnet från början så märker den inte att det blir för varmt, men om den hoppar i när vattnet värmts upp så bränner den sig. Jag vill aldrig bliva stur. Det luktar mer sjukhus i rummet än det gjorde i korridoren utanför. Farmor är en stillbild med halvöppna ögon. Om det är så att hon har haft den dåliga smaken att dö just idag när jag kommer så backar jag försiktigt ut samma väg som jag kom och glömmer bort att berätta för mamma och pappa att jag var där. Det ska inte vara jag som hittar dig, jag ska inte ringa mamma och meddela att du har gått för att aldrig komma tillbaka. Så roligt ska vi inte ha. ”Hej farmor, det är Rakel”, säger jag till det dammiga fotografiet som är hon. Först säger jag det milt och sprött så att det ska kännas trivsamt, som mamma hade velat. Sedan säger jag det högt och artikulerande och betonar Rakel eftersom det är helt klart att någon har kommit men kanske lite mindre klart vem. ”VA?” Hon slår upp ögonen, tittar galen rakt upp i taket och skrynklar ihop den förslappade huden mellan ögonen. Herregud, hon ser ut som Skalle-Per. Fast han var ju snäll. Hon sov. Satan, skulle ha nöjt mig med att sätta mig att titta på henne en stund. Tagit en selfie med huvudet bredvid farmor. Mamma hade nöjt sig med detta, för hur det nu än är med hennes oändliga godhet så vet hon att uppskatta ett samtal med farmor när hon är i ett avsvimmat tillstånd snarare än att mötas i ett samtal med hennes kluvna tunga. Hon lyfter sakta och med stor möda sin högra arm och skuggar ögonen för att se bättre trots att det är dunkelt i rummet. ”Är det du, Rakel?” säger hon och låter glad om man med glad menar vresig. Hon brukar vakna irriterad, därefter bestämmer hon sig för om det är värt att ändra kurs. Det är det sällan. ”Ja, det är jag, hur har du det idag?” säger jag och låter som om jag pratar med en utvecklingsstörd, vilket jag på sätt och vis gör. Det var länge sedan farmor ägnade sig åt någon omfattande utveckling. Jag sätter mig ner på sängkanten, det kalla stålet känns kallt genom nylonstrumporna. Jag kan inte minnas att jag någonsin haft varma känslor för henne, men jag får en förnimmelse om tillgivenhet för gamla tanter generellt. Ömhetskänslor inför den totala utsattheten, att vara utlämnad, att förvandlas till det lilla pyret som inte får vara med i allt som pågår där ute. Hon pressar sig för att lyfta huvudet och tittar på mig med en blick som utstrålar ”du har stulit min börs”. ”Du har väldigt små bröst”, säger hon och pekar med två krokiga fingrar. Armen faller utmattat ner vid hennes högra sida som om det var hennes sista uttömmande gärning i livet att berätta för mig att jag är vanskapt och flat. Armskinnet som utgör ett flak av gäddhäng flämtar till och lägger sig tillrätta över lakanet. Det luktar så mycket död i detta rum. Den förtorkade hundraåringen bakom skynket fiser. Så nu luktar det fis också. ”Ja, det har jag verkligen”, säger jag och griper tag i det högra bröstet med tumme och pekfinger som för att påminna mig själv om att de ryms i pincettgreppet. ”Jag hade stora vackra bröst, dem skulle du ha sett”, säger farmor. ”Jag hade hemskt gärna sett dina stora bröst, det kanske finns bilder? Eller stenristningar?” Hon lyssnar inte. Farmor var en skönhet, jag kan inte förneka det hur gärna jag än vill. Blankt tjockt hår som hon virade i en hög knut. Så stilig. Och brösten var fantastiska, det var de, och hon klädde dem elegant i blus och kofta. Man har ett ansvar när man har stora bröst. Farmors syster Judith hade ljusa små jungfrubröst och drev farmor till vansinne genom att vägra bh. För de blev ju inte kortare med åldern de där brösten. Badade naken gjorde Judith också. Jag minns somrarna vid klipporna och synerna av en mager gammelgädda som oblygt tvättade sig i havet. Överallt. Handen in mellan benen med saltvattenstvålen och så fram och tillbaka. Pappa sprang på henne en gång och när han kom tillbaka till mamma i köket grät han nästan. För man kan inte ose den tantbäver man en gång exponerats för. ”Nu är de nästan borta, titta! En massa hud överallt, hela jag är en skinnpåse!” säger farmor och slår hårt och självhatiskt med handflatorna över kroppen. ”Inte då, de har ju bara runnit ner i armhålorna. Och det är väl bättre att vara en skinnpåse än att vara tjock?” Ingenting muntrar upp som lite fetmaförtryck, farmor fasar för fläsk. ”Det har du rätt i, jag förstår mig inte på dem, måste de äta allt? Usch! En av sköterskorna som kommer och hjälper mig på morgnarna är så tjock att hon har veck runt handleden, kan du förstå? Som en knubbig bebis, tvi.” Jag nickar förstående och tar en bit kexchoklad från sängbordet. ”Hur kan du ha så små bröst? Det förstår jag inte”, säger farmor och släpper dem inte med blicken. ”Jag har inget bra svar på det, farmor.” ”Det måste vara från din mammas sida.” ”Men mammas bröst är ju enorma”, säger jag i ett försök att försvara mammas tuttheder, men farmor har redan vänt bort huvudet och tittar ut mot den blekgrå himlen med smutsvita bladformade moln. Allt är mammas fel. Säkert åt hon inte tillräckligt med frukt och grönt under graviditeten och vips så föddes jag med förutbestämt urammade bröst innan jag ens fött barn. En stackars halv kvinna på förhand dömd att fresta ingen. ”Jag har med mig en tidning, farmor, vill du att jag lägger den här på nattduksbordet?” ”Vad har du köpt?” ”En tid-ning.” ”Jamen, det hörde jag väl, men vilken?” fräser hon upp sig och hostar till av ansträngningen. Jag aktar mig för att föreställa mig hur farmors hosta ser ut, men det är svårt. Det är en trögflytande tvångstanke jag inte kan fly från. Jag håller upp senaste numret av Hemmets Journal som lockar lässugna tanter med småskolekamraterna Monica Larsson och Bengt Lindström som återförenats efter fyrtio år och den blonde gossen Erik Alriksson som drog upp sin lillebror Gustav ur en isvak. Och som om detta inte vore nog bjuder mitten på en tjugotvåsidig krysspecial. ”Men den har jag ju redan”, stönar farmor besviket och suckar. ”Jaha, ojdå.” ”Det är så HOPPLÖST allting, det är skit.” Hon riktar blicken mot taket och sluter ögonen för att se snyggt död ut. ”Nej då, allt är inte skit, jag springer bara ner och byter tidningen.” ”Skynda dig tillbaka, du har ingen aning om hur tråkigt det är att ligga här. Ingen förstår hur jag har det. Alla har nog med sitt, ingen bryr sig om mig. Jag kunde lika gärna gå och dö.” Låt inte mig stå i vägen, för all del. När jag kommer tillbaka har hon somnat igen. Jag lägger tidningen på stolen vid sängen. ”Rakel?” Men hur flyktigt kan en person sova? ”Ja?” ”Skaffa aldrig barn.” ”Okej, jag ska komma ihåg det.” Dagens tips, lika ovälkommet som trivsamt. ”Jag önskar att jag låtit bli”, tänker hon men säger det högt så att vi båda ska må dåligt. Jag har varken tid eller lust. Men väljer ändå att förlänga resonemanget. För pappas skull, intalar jag mig. ”Varför säger du så?” Hon viker högerarmen över huvudet och slår med handryggen mot kuddarna. Jag böjer mig fram och flyttar runt dem som jag gissar att hon önskar. Det blir ingen skillnad. ”Jag skulle aldrig ha gift mig, men jag gjorde det för att det var så man gjorde. Förstår du? Vilken idioti. Vad ska man med en man till?” Farmor ångrar sitt liv och nu är det alldeles strax slut. Jag vill ta in den känslan för en stund, känslan av att ha gjort fel val och bara fortsatt och slutligen gräma sig på dödsbädden, men ångesten är för stor. Det är bara farmor, det är bara farmor, jag motar bort det. Som när man dödar en spindel och intalar sig att den säkert var elak och inte alls är en hårt arbetande spindelmamma med fem barn och sliskig man som lägger åtta händer på andra spindelkvinnor. Jag avhumaniserar spindeln och jag avhumaniserar farmor, för att stå ut. Farmor ser mest sur ut. ”Men pappa då? Och Mona?” ”Ja, de är snälla och bra. Men om jag inte hade fött dem så hade de ju inte gått runt och varit ledsna för att de inte fanns.” Min farmor filosofen. ”Vad hade du velat göra istället?” frågar jag. Hon ruskar irriterat på huvudet. ”Det vet jag väl inte!” spottar hon fram. ”Jag kunde ha slagit mig i huvudet med en hammare, sålt mina ben till medicinsk forskning, dränkt mig i badkaret, vad som helst.” ”Jag förstår.” ”Äsch, det gör du inte alls, men lova mig att du aldrig gifter dig.” ”Det tänker jag inte göra.” ”Bra.” Hon ler trött, lägger sin hand på min och klappar två klapp. ”Jag menar att jag inte tänker lova dig det.” Hon tar tillbaka handen och himlar med ögonen i sidled. ”Så du har alltså en pojkvän?” ”Nej, det har jag inte.” ”Och hur gammal är du? Tjugoåtta?” ”Trettio.” ”Då oroar jag mig inte.” ”Men okej, då ska jag gå nu och så ses vi en annan dag.” Om det här hade varit en normal relation. Men det är det inte. * Om ni vill vinna boken: Eftersom jag inte kan sluta tänka på min bebis så blir frågan: Vad vägde min bebis när han föddes? De tre som kommer närmast vinner ett exemplar av boken. Mejla svar och adress till fotbollsfrunmalinwollin@gmail.com Eller så köper ni den HÄR, bästa julklappen, tycker jag.
