Jag ska inom kort lämna in nästa bok till förlaget. Jag borde inte vara lugn, och det är jag inte heller. Men jag skulle önska att den upptrissade stämningen höll sig till dagtid. Jag är så lätt att räkna ut. Andra människor kanske drömmer långsökt och filmiskt och abstrakt om saker som inte handlar om någonting alls. Följande morgon får andra människor dra med en penna mellan olika punkter, slå i lexikon, berätta för familj och vänner, fundera för sig själv; vad symboliserar det här egentligen, vad står det här för? I en av sekvenserna flög en ormvråk över vidderna, vem är ormvråken? Så här behöver andra människor göra för att komma fram till vad det undermedvetna vill säga dem. INTE JAG. Jag drömmer exakt om det som pågår. Som om mitt undermedvetna vet att min hjärna aldrig kommer reda ut det. Helt "I love lamp" är jag. Igår läste jag Olle och Bolle för åttaåringen. I den första boken läser mamman Vekes röda baddräkt för barnen. Så i natt drömde jag att jag fick panik för att jag behövde en röd baddräkt men saknar en sån. Jag vaknar svettig och flämtar "Jag har ingen röd baddräkt!" med svagt hjärta och stark ångest. Och så behöver den här lilla imbecillen bara dra ett streck till en punkt och se att jag drömmer om att något inte finns (ett färdigt manus) och det får förkroppsligas av en röd baddräkt. Mitt undermedvetna bara "Röd baddräkt, du är djup som en mattkant." Och som jag skriver detta känner jag mig obehagligt iakttagen. EN ORMVRÅK! Okej, inte en ormvråk. En koltrast? Varför är jag inte mottaglig för naturen? Varför är vårt förhållande så komplicerat? Varför skulle jag lika gärna kunna säga att det där är en huggorm? Men spelar roll, allvarligt talat vilken kaxpelle. Ser ni hur han tittar på mig? Uppfordrande. Och i natt drömmer jag om en svart fågel som undrar var manuset är.
