Det är lördag morgon och man är en författare. Bra känsla. Man vaknar till doften av barnens rostade bröd. Vem vill ha ägg och vem vill ha gröt? Sätta på starkt kaffe och krypa upp i kökssoffan. Man har ett par dagar tidigare romandebuterat och känslorna är många. Man har gråtit av press och anspänning som släpper. Man är glad och man är matt. Och så plötsligt dyker den upp. En sagolik recension i Sveriges största tidning (där man också jobbar) skriven av ens största idol någonsin. Då kan man ju lika gärna lägga sig ner och dö, för vad ska hända sen? Jo, det ska jag tala om. Jag ska bli ännu bättre. Och om jag har peakat vid 37, who the fuck cares när man peakar så här?
