Jasmina och jag jobbar på biblioteket idag. Jag satt och parallelläste mina senaste böcker när Jasmina kom. I händelse av min död. Det är så bra skrivet, sådant gediget arbete och inte för en sekund tappar Kerstin och Kristina fokus. Det är kvinnorna och barnens berättelser. Kvinnorna innan de dör, alla bevis som hittas försent. Barnens berättelser flera år senare. Vad de minns och inte minns. Det är brutal läsning, sorglig, svår att lägga ifrån sig, så svårt att förstå all vrede och allt hat. Var kommer det ifrån? Det som slår mig är hur olika kvinnorna är. Det finns inget mönster annat än det att de mött en mördare. De har olika bakgrund, olika yrken, de är i olika åldrar, de har olika personligheter. Och framförallt har de olika strategier. Om jag bara gör så här, om jag slår tillbaka, om jag är snäll, om jag lämnar, om jag stannar kvar, om jag städar extra fint, om jag håller mig lugn, om jag är bestämd, om jag hotar, om jag lovar, om jag går i terapi. Men detta har de alla gemensamt: ingenting hjälper. De blir dödade ändå. Läs detta gedigna dokument. Läs och skicka vidare. Jag hade ingen sladd att låna ut till Jasmina eftersom jag har ny laptop och utsugarsvinen på Apple byter hål på varenda manick de tillverkar. Men gissa hur glad hon blev när jag drog fram hemmabryggt kaffe och röd mjölk i nappflaska. Ja ni ser ju. Kaffeglädjen, den enda sanna glädjen. Fortsättning följer.
