Varför vill en del inga barn ha? Varför vill så många ha två eller tre? Varför har en del bestämt sig för att de vill ha ett barn och sedan får det vara bra? Varför ville jag ha ett barn till när jag redan hade fyra? Var det förutbestämt att jag skulle bli en fembarnsmamma? Nej, så är det givetvis inte. Tror jag. Vad är ens förutbestämt? Vem är det som bestämmer det som är förutbestämt? Jag förstår absolut att folk tycker att jag är konstig. Fyra är en sak, men fem, nu börjar det likna en störning. Alla har ju hört talas om de där kvinnorna som vill vara gravida hela tiden för att få uppmärksamhet. Ingen har dock hört någon av dessa kvinnor berätta hur det ligger till. Så finns det verkligen gravidknarkare eller är det ett påhitt för att placera kvinnor som saknar måtta i ett fack? Lite kvinnoförakt i all sin blygsamma inlindning. Var måttlig. Föd barn, annars är du ingen kvinna. Föd inte bara ett, kan du inte få fler? Föd inte får många, tänk på växthuseffekten och alla syskon som du inte hinner se. Som kvinna finns det bara en väg, den extremt smala. Skaffar du två barn med tre år mellan så kan du eventuellt klara dig. Men ska ni inte ha en liten trea ändå? Din man vill kanske ha en son? Ska ni inte ge det ett försök? Jag tycker att det är roligt med barn och jag älskar bebisar. Jag tycker också att det är vansinnigt jobbigt med barn. Men sakerna som var jobbiga för femton år sedan är inte jobbiga nu. Jag gråter inte av mammaskuld och otillräcklighet. Jag blir inte lika arg, inte lika uppgiven och frustrerad. Man är inte en bättre mamma bara för att man vill ha många barn. Men jag vet att man blir en bättre mamma för varje barn eftersom erfarenhet är det bästa som finns. Eventuellt blir man en något sämre mamma till det sista barnet eftersom man löjlar sig och håller på. Det är knappast en slump att äldsta barnet blir chefer, de har härdats. Vi skojar om att vårt yngsta barn kommer bo i källaren tills han är fyrtio år och äta på bricka framför datorn och fråga sin mamma om det finns rena kalsonger. Vi skojar och tittar på varandra och undrar lite fladdrigt "Är detta ett skämt, egentligen?" Men nu ska han bli storebror, så nu blir det någon annan som får fylla fyrtio en trappa ner. När jag ser föraktet mot storfamiljer undrar jag hur det går till när man blir en så hatisk varelse. Familjer som väljer att skaffa åtta, nio och tolv barn är precis som andra familjer, de har bara mer smutstvätt och längre Coop-kvitton. De måste ha koll på strumpor, läxor, aktiviteter och kompislek precis som alla andra, de måste bara vika mer av dygnets timmar till sina barn. Och vet ni hur de fixar det? De fixar det därför att man inte blir elvabarnsmamma över en natt. Man utvecklar mammakompetensen i tjugo år och har alltid äldre syskon som kan sköta sig själva och hjälpa till med småsyskon. Man glider in i något som precis som allt annat i livet blir vardag. En tiobarnsmamma finner inte sig själv nyvaket vanmäktig i ett hav av barn, hon har koll eftersom hon har fått år av träning. Jag brukar trösta tvåbarnsmammor med barn under tre år att det är det absolut jobbigaste man kan utsätta sig för. Sedan blir allt så mycket enklare. Att vara ny mamma med två små barn och känna sig vilsen jämfört med en mamma som vet att det löser sig, som väljer sina strider, som vet att hon duger. Men alltså allvarligt talat, varför vill jag ha fem barn? För att:
