Det finns mycket som är jobbigt med att ha barn. De två första var som skrikemojin, trean var skön, och med fyran är det som om allt bara är roligt. Det är så fruktansvärt sött när han gråter för att han inte vill gå och lägga sig. (Och detta händer bara varje kväll, och ändå tycker jag aldrig att det är jobbigt.) Det är gulligt när han inte vill äta mer, det är gulligt när han sitter på toaletten och BEFALLER exakt vem som ska torka. Det kan vara en avlägsen släkting på hastigt besök, det kan vara någon som inte är hemma. Stjärten ska ha sitt. Det där lät inte bra. Finns det någon som har fyra eller fler barn här? Känner ni igen denna sjuka åkomma att vara helt imponerad av just ingenting med nummer fyra? Eller är det en lokal avvikelse i mig? Jag minns hur barnen tog hem saker de gjort på förskolan och som sedan tappades bort eller ignorerades eller trampades på av misstag. Mitt lilla gullegryn kom hem med gräs odlat i en avklippt mjölkkartong och jag har behandlat det som om det är ett träd som ska bära frukt av guld. Jag vattnar det varannan dag, jag vänder på det så att alla strån ska få lite extra sol varje dag. Och igår klippte jag det med en sax. Fyraåringen såg på mig som om jag var en idiot. Jag kan inte låta bli. Han är speciellt speciell och alldeles särdeles. Men det var inte detta jag ville prata om. Jag ville prata om det absolut jobbigaste med att ha barn. Skojbråken. Åh herregud som jag hatar dem. Jag föredrar äkta bråk så mycket mer. Av två anledningar. Nummer ett: Ett äkta bråk brinner över fort. Någon får en smäll i nyllet och så skäms den andra och det är över. Nummer två: Ett äkta bråk är ett äkta bråk från början, man vet direkt vad man har att göra med. Men skojbråk. Ett skojbråk börjar med att någon retar någon litegrann. Då slår den andra tillbaka och så ömsom skrattas det, ömsom bråkas det. Eventuellt jagas det. Det håller på länge och det är ett så vidrig ljud detta skojbråkandet. Man vet att det kommer urarta och sluta i ett äkta bråk med äkta hat. Man vet det lika väl som att solen går upp i öst och att det blir tacos på fredag. Det är därför man som förälder aldrig tycker att det är roligt när barnen skojbråkar. För vi vet. Jag minns hur Elin och jag satt och skojbråkade i baksätet på en Danmarksemester och både mamma och pappa gav oss smutsiga blickar och blev långsamt sura. "Men vi skojar ju bara!" ropade vi. Det var väl ingenting speciellt med den händelsen egentligen, det var ju knappast första och inte heller sista gången de blev arga på oss. Men jag minns att jag funderade över den överdrivna irritationen, vi skojade ju bara, vi var ju glada? Och nu förstår jag. Jag förstår vad skojbråksljud gör med en människa. Vi stänger dörrar, vi knuffar ut dem på altanen och låser, vi sätter på oss hörlurar, vi går ut. Jag kom att tänka på skojbråk när den här påminnelsen dök upp på Facebook idag. Fyra år sedan. Jag minns att jag la upp bilden på Facebook och jag behövde inte ljuga, bilden ljög åt mig. Bilden sa: Vilket härligt ögonblick du har fångat här! Barn i farten som busar med sitt bebissyskon. Men så var det ju inte. Det var ett skojbråk och jag ville nypa de två till vänster så hårt i armen att de skulle få kallbrand. Istället tog jag en bild och hoppades att de inte skulle tappa honom på en bil. Sedan postade jag låtsasbilden som var härlig på ytan men hemsk i verkligheten.
