Vi gick på tioårskalas. På filtar på avstånd åt vi jordgubbstårta med rivet limeskal känd från "Är det här oregano?" Morotskaka med tjocka lager glasyr, kolakakor med och utan sylt, stora chokladmaränger med löst inuti! Sedan covid kom har han tjatat om att få sova över hos den här familjen. "Du får vänta tills det är coronasäkert", sa vi i mars. På lördagsmorgnarna kan jag sitta och betrakta mitt femte underverk i sina ärvda, urvuxna och många gånger håliga sovplagg. Sen tänker jag på hur hemskt jag klippte honom sist och att miraklet som innebär att han plötsligt är "fin i håret" aldrig inträffar. Jag har köpt så lite presenter till mitt enda syskonbarn, men den här dressen från Mini Rodini är från mig. Och solhatten är arve från våra barn! Inga kommentarer när syskonbarn interagerar. Man håller bara andan och gråten och önskar att det aldrig ska ta slut. Allt är tyst. Det enda du hör är ljudet av elva tusen kameraklick. Närkontakt av tredje sötgraden. Lika som körsbär de här två, det har jag alltid tyckt. Att få sova hos honom. Äta chips och Marabou med apelsinsmak, se på film i sängen, spela tevespel och bli uppassad. Mellen och Elin som alltid kommer när man ropar. Inte som hemma. "DU FÅR KOMMA UPP OM DU VILL NÅGOT, SITT INTE DÄRNERE OCH ROPA." Ropar man. Högt. Sen säger man "Svär inte för fan" och fortsätter på den krångliga stigen som utgör det konsekventa föräldraskapet.
