För ett par dagar sedan läste jag Lotta Lundbergs intryck som hon fått efter en simlektion, men jag har inte hunnit formulera en reaktion. Jag hinner inte nu heller egentligen eftersom jag sitter naken och nyduschad i soffan. Men min deodorant är inlåst i badrummet så jag kan lika gärna bemöta Lottas text nu. Det kan finnas tusen anledningar till att så många föräldrar, mor- och farföräldrar var där och engagerade sig. Kanske fanns det frånskilda föräldrar där som ville suga i sig varje minut av sin vecka? Kanske har någon varit med om en drunkningsolycka och har svåra katastroftankar? Lotta ser alltså föräldrar som följer med sina barn till simskolan och vill vara med sina barn och väljer att göra detta till ett problem. Hur obotligt priviligierade är vi inte i det här landet om det är ett problem att vi engagerar oss för mycket i våra barn? Vad är det för sockervaddsdagistillvaro vi lever i om det är ett problem med föräldrar som vill vara med sina barn? När det finns så många barn som aldrig kommer till simskolan, som har föräldrar som inte hinner följa med, som aldrig tittar. Och dessutom: ni kan ju lita på att om någon istället hade hittat de där föräldrarna på ett närliggande café bakom en cappuccino med mobilen i handen så hade det hetat att "Jaha, där sitter de med sina mobiler och missar dessa fantastiska steg deras barn tar i livet, de missar sina barns uppväxt, herregud hur egoistiska är inte föräldrar nuförtiden? Är de inte intresserade? Varför skaffar de då barn?" Hur man än gör så gör man fel, men jag har haft barn så pass länge nu och jag vet att det aldrig kan vara fel att vara involverad i sitt barns liv. Att ha en förälder som tycker att man är fantastisk, som hejar på en, som tycker att man är en rolig och härlig och speciell person, det RUSTAR. Hör du det Lotta? Ett barn som är omtyckt och blir påhejat av sina föräldrar får med sig något oerhört viktigt. De där barnen på bryggan kommer inte bli vuxna och undra varför ingen står och klappar händerna när de storhandlar på Coop eller åka till psykakuten för att de inte fick en glass när de hade betalat räkningarna. Men de kommer minnas att mormor satt och vinkade när de vågade hoppa i från bryggan och doppade hela huvudet. Och just det, om simskolelärarna tycker att det är ett problem med för många föräldrar som lägger sig i så kan de ju bara säga till dem att gå och sätta sig på stranden. Det är deras jobb. Klarar de av att ta ansvar för icke simkunniga barn i vatten så kan de förvisa en handfull kärleksfulla föräldrar tillbaka till filten.
