Veckans kolumn var så jobbig att skriva. Rent ut smärtsam. Men det gör inte mer ont för att jag delar med mig, så då kan jag lika gärna göra det. "Vad ska det bli av den unge som inte blir tillsagd?" Ja du, se dig omkring i samhället, ser du en massa psyksjuka vuxna som förstör och beter sig eftersom deras föräldrar inte sa till dem stup i kvarten? Att sitta still, att vara tyst, att skynda sig på, att sakta in, att skärpa till sig, att lägga av, att lägga ner. Ett knippe oroliga föräldrar med två- och treåringar har nervöst frågat mig hur vi har gjort när vi slutat med napp. "Varför måste ni sluta?" "Tandläkaren har sagt att tänderna blir förstörda" "Okej, då tycker jag att du ska fråga tandläkaren nästa gång hur många vuxna hon känner som går runt med förstörda tänder till följd av nappanvändande" Det är så lätt att tro att små saker vi gör eller inte gör varje dag i vardagen får stora hemska konsekvenser i framtiden. Men så är det ju inte. Och av den anledningen ska vi lugna ner oss och vara snällare mot oss själva. På kuppen blir vi lugnare och snällare med barnen. Och det kan aldrig vara fel. Här följer nu fyra slumpmässiga svartvita bilder på mig och mina barn för att illustrera mitt föräldraskap. Som det är nu. Ett, fyra och fem. Tre och fem. Två och fem. Äldst och yngst. Jag undrar så vem han tänker att hon är. Älskade älskade barn, du gav mig både hemorrojder och dubbelhaka. Men för dig skulle jag bära både dubbelröv och hemorrojder på hakan.
