"Jag läser dina texter som små religiösa texter som förändrar mitt liv, i detta sommar-hades/lov-skämt. Jag håller fast vid dem och slungar mig från vecka till vecka med dem i fast hand. Jag borde säkert brinna på något varmt ställe för att jag är så OTACKSAM. Sommarlov, två härliga barn, en make och ALLT. Ändå är jag så trött så jag gråter i smyg. Eller helt öppet bara. Eller får freakanfall. Är så trött så jag måste ta en sömntablett ibland för att somna. Ja, det är ologiskt. Precis lika ologiskt som att jag innan sommaren trodde att jag skulle: laga svinmycket vegetarisk mat, meditera varje dag, gå ner tio kg i vikt samt börja ta långa promenader detta sommarlov. Mvh Are we there yet?" Svar: Åh pussegull! Håll ut, det finns ett hemligt tecken. Och det är inte Gud, det är hösten. Jag känner mig precis som alla andra mammor väldigt dubbel inför detta att först frukta det långa sommarlovet och tycka att det är terrorism att ha fyra barn som slåss i soffan med mig underst eftersom jag inte hann ut och sedan känna dåligt samvete eftersom ingen har tvingat mig att få fyra barn. Jag tänker: Men skaffa inte barn då. Lev ensam i sus och dus och ha det skönt med Svenska dagbladet och slånbärsmarmelad på surdeg. Men sen tänker jag: Jag VILL ju ha barn och det är väldigt givande och roligt och meningen med livet och allt. Men också väldigt mycket ångest, dåligt samvete, svordomar, beskyllningar, parbråk och bittert gnäll. Jamensåvadå. Hela livet är dubbelt. Jag minns när jag låg på sjukhus en vecka och mådde fruktansvärt dåligt. Jag minns den fina personalen som kom och stack mig i armarna, gav mig tabletter, serverade överkokta haricots verts, fyllde på vatten och hjälpte mig med min bebis. Jag minns att jag njöt av omsorgen. Jag minns att jag tänkte: Jag hatar att vara här men jag älskar att vara här. Den abnormala dubbelheten. Och så även den med barn. Att jag bor på ett mentalsjukhus och vill kväva mig själv med en kudde. Men att det är mitt mentalsjukhus, min kudde. Det är jag som är nurse Ratched men det är också jag som är Hövdingen. Och McMurphy. Och jag älskar både cellerna och patienterna. Det var dubbelheten det. Alla känner vi till den. Men om vi återgår till det dåliga samvetet över att längta till hösten. "HUR kan du längta till hösten, vill du inte vara med dina barn?" Som om hösten är ett stup där man vräker ner barnen mot en säker död. Som om skola och förskola innebär att man aldrig mer träffar sina barn igen. Så hiskeligt överdrivet allting är. Jag träffar mina barn varje dag när de trillar in genom dörren. Först tolvåringen vid 14-tiden, sedan trettonåringen vid 15-tiden och så hämtar jag sönerna klockan 16. Skulle det vara något slags helvete på jorden? Sluta beskriva människors vardag som ett straff. Hösten blir trevlig för både vuxna och barn. Vi får gå tillbaka till vårt andra sammanhang, barnen till sina vänner och sina lekar. Och snart är den här! Hurra för hösten! Hurra för att ha barn och längta tills man slipper vara med dem dygnet runt i åtta veckor! Hurra för den kommunala verksamheten och pluttifikationstabellen och förskolefröknar och fruktstunder! Älskade ungar, två veckor till, sedan ses vi inte förrän i juni.
