Det var så här, att det var torsdag förra veckan och jag hade lagt en av tre gossar. Joachim hade träning och jag var ensam. Mellangossen hade jag precis fått till badrummet på samma sätt som varje kväll. "Nu är det läggdags!" "Jag tänker inte komma!" "Då blir det ingen läsning" SWISH uppför källartrappan och in i badrummet, utan att passera Gå. Och hela tiden låter han "DET BLIR LÄSNING DET BLIR LÄSNING DET BLIR LÄSNING DET BLIR LÄSNING!" Och det blir det. Varje kväll blir det läsning. Och ändå går han på det varje gång. Böcker kanske inte gör folk smartare när allt kommer omkring. Så det är torsdag, vi står i badrummet, jag har precis borstat hans tänder, de han har kvar. Jag sätter mig på huk, minns inte vad jag gjorde där nere, och vrider sedan ett halvt varv när något händer i knävecket. Jag slänger mig ner till sittande på ena skinkan och blir kvar. Jag kan inte sträcka ut benet och jag kan inte resa mig upp. Det gör så ont att det kommer tårar. Det är så konstigt det där, att som vuxen gråta av smärta. Haha skojar! Jag gör det en gång om dagen. Men den här gången gör det allvarligt ont. Sexåringen är lite rädd och tittar på sin mamma som man skulle titta på en älg som haltade in i trädgården och betedde sig. Vad gör man med en älg? "Kan du gå och hämta Astrid eller Saga?" Han pilar iväg och kommer tillbaka med Saga. Hon försöker dra upp mig, utan framgång. "Jag får sitta här tills pappa kommer hem och kan hjälpa mig upp" Det kändes okej när jag sa så, det lät väldigt stoiskt och tappert. Men en sekund senare insåg jag att det skulle dröja nästan två timmar till Joachim kom hem. Hej då stel överläpp. Jag måste komma upp. Men när jag försökte röra benet gjorde det så ont att jag skrek. Och det kan man inte göra, för barn blir rädda. Jag tog ett fast tag med högerhanden i knävecket och försökte lyfta benet lite åt sidan. Gav upp och släppte. Och så plötsligt, KNÄCK. Någonting hoppade tillbaka. Om jag måste beskriva ljudet, och det måste jag nog vid det här laget, så lät det som skelett som knockade emot en annan skelettdel. Jag lyckades komma upp till stående och haltade ut ut badrummet. När jag passerade hallen kom tioåringen upp från källaren. "Varför skrek du förut förresten?" Apropå att barn blir rädda när föräldrar skriker ut sin smärta. Nu är detta inlägg slut, och nu vill jag att någon berättar för mig vad det var som hände.
