"Vad är det som är vekt med att ha sitt barn nära sig? Och om motsatsen är nåt slags styrkebevis, varför är det eftersträvansvärt? Oj vilken stark mamma som inte låter barnet gona i famnen?" Svar: Det var nog lite mer såhär: Jag kom hem från podinspelning klockan 20:45. Då låg Joachim inne på golvet bredvid spjälsängen. Sådan är rutinen. Borsta tand, klä på pyjamas, läsa böcker, läggas ner. Sedan säger han mellan napp och läpp: "Ligga där" och pekar på golvet. Sådant kan man inte säga nej till. När jag kom hem var det Joachims andra vända in till honom, fyrtiofem minuter efter ordinarie läggning. Som en december-icke-överenskommelse i barnrummet. Ytterligare fyrtiofem minuter senare är jag inne hos ett annat barn när jag hör honom ropa. Man hör när det är kört på rösten, inte sant. När den inte är "beslöjad" utan helt klar och uppfordrande så är det inte lönt. Så jag gick in. "Ligga där!" Sött pek med tvåårigt finger. Jag lägger mig ner en stund, sjunger Alla ska sova och försöker backa ut ur rummet. "Sitta i soffan" säger han. Och jag får ett starkt begär till hans huvuddoft under min haka. Vi kommer in vardagsrummet och Joachim tittar upp på hon som har gett upp. Han kanske inte tycker att jag är vek, han tycker nog bara att jag har "lite svårt att stå emot" detta barn.
