"Åh Malin, jag vill så gärna höra dina kloka ord om hur du stöttar dina barn, när andra (barn) är otrevliga, jobbiga, störande, mobbiga et etc i barnens miljö dvs skola/förskola och fritidsaktiviteter. Hoppas du förstår vad jag menar." Svar: Berätta för ditt barn, gång på gång på gång, att det inte är dennes fel att någon beter sig illa. Det kan låta självklart, och det är det. Men inte för barnet. Så tjata in detta. Tala aldrig illa om ditt barns vänner eller ovänner eller skolkamrater. Aldrig. Säg tillexempel inte att det andra barnet är "skräp som du äntligen skrapat bort från skon" när ni flyttar. För vad vi vuxna, normalbegåvade individer måste förstå, är att barn för sådant vidare. Tala inte väl om dem heller. Ditt barn vill veta tydligt att du har valt sida. Så kom inte med ursäkter för det andra barnets dåliga beteende. Var neutral och lyssna. Uppmuntra ditt barn att ignorera personen i fråga så långt det är möjligt. Det är väldigt svårt för en person att hålla ett bråk igång på egen hand. Kväv syretillförseln. Jag tog till en väldigt okonventionell metod en gång när ett av mina barn råkat illa ut. Jag hotade mitt barn med att ringa den andra personens föräldrar om hon svarade det andra barnet en enda gång till. Det blev tyst. Det kan låta väldigt hårt och orättvist att göra så, men i det här fallet var det helt rätt. (Just detta råd gäller modell "äldre barn") Gå till biblioteket och fråga om barn- eller ungdomsböcker på temat. Det allra bästa är ju när problem försvinner över en natt, går upp i rök. Det näst bästa är att läsa och känna att man inte är ensam. Andra människor är vaccin. Syskon, föräldrar, grannar, kusiner, sysslingar, bekantas bekanta. Ett barn som är omgiven av andra människor blir mer immun mot dumheter i skolan. Och slutligen: om ditt barn har det kämpigt, se till att hemma blir en frizon. Släpp allt smått och tjata bara om sånt som är viktigt: mat, läggning, hygien och sådant. Låt hemma vara en plats där man kan släppa ner axlarna, där kraven är låga och där man är älskad precis som man är och där man är fri att göra misstag, vara sur utan anledning och känner sig trygg att visa hur man mår. Och utnyttja varje liten möjlighet till att lyssna. Ställ inte följdfrågor direkt och vänta på saker som kanske sitter långt inne. Jag kan fortsätta det här inlägget i all evighet, men nu måste jag packa. * Alla råd är baserade på mina erfarenheter, från min egen barndom och sådant jag lärt mig som mamma. Ni får gärna berätta hur ni har gjort med era barn. Så hjälps vi åt.
