På tåget hem igår behövde jag ringa två för mig viktiga samtal. För detta ändamål behövde jag be Gosse om en tjänst. Sov. Kan du snälla sova i lite mer än tretton sekunder? Och efter två timmar i mitt knä, ståendes på mina lår, med stirrig blick på alla stackars människor som försökte äta sin mat ifred, så kom han äntligen till ro Jag la försiktigt ner honom i insatsen och ringde upp direkt. När första samtalet var avslutat lutade jag mig fram för att kolla till honom. Och fick ögonkontakt. Och den känslan är alltid EXAKT såhär: Det är natt och du sover lugnt i din varma säng. Du vaknar. Klockan är 03:44 och du förstår inte vad som väckte dig. Men så hör du ljud från källaren. Du går ner för trappan och tänker att det säkert är tvättmaskinen. Trots att den inte är igång så väljer din hjärna att tänka så. Du öppnar sakta och försiktigt dörren till tvättstugan. Och där står en sinnessjuk seriemördare med blod utsmetat över ansiktet. En sinnessjuk seriemördare som nu tittar rakt in i dina ögon med beslutsamhet eftersom du har upptäckt honom. Och nu är du körd. Så är det att få ögonkontakt med en bebis som du trodde sov. Man kan inte ose en sedd bebis.
