Två nätter utan napp. Han har gråtit lite precis innan sänggåendet, men det går fort över. Sedan är han glad som en lax och utnyttjar det faktum att han får mer förälder-på-golvet bredvid-sängen-tid. Och kan ni tänka er, han har sovit i sin säng hela nätterna. Inget komma över. Det är straffet det. Jaha, så du ska inte ropa på pappa missinassen och bäras över så att du kan ge mig kärlek genom att sparka mig över näsryggen när klockan är 04:12? I morse vaknade han dock bitter. "Dumma" var allt han hade att säga. Men jag vet ärligt talat inte riktigt var jag har den där gossen. Härom dagen sa han rakt ut i luften apropå ingenting alls: "Ingen i den här familjen kan få en bebis" "Okej, varför inte då?" "För den har ingen säng att sova i" "Det har du rätt i" "Den får sova i soffan och suga på sin tummetott" "Vad gulligt! Eller så skulle den ju kunna sova hos sin mamma och pappa?" "Men där sover ju du" flikar Joachim in. Han stannar upp i en min. "Då tänker jag sänka honom tills han drunknar" "Nej, vad hemskt!" "Jag tänker kasta den i toaletten så att den skriker så här "Neeej hjääälp"" Backar långsamt bakåt. Låt oss aldrig mer prata om det här. Nästa gång säger vi bara "Just det, vi har inga sängar, du är vår bebis, allt är bra".
