HÄR finns det fina reportaget om mitt mammaliv och mina tankar kring det (19:14 in i klippet) Jag var väldigt öppenhjärtig, jag vet inget annat sätt, och jag ångrar aldrig saker jag säger, inte nu heller. Men vad jag inte var beredd på var att bli recenserad av en man efteråt. En kvinna också, men hon uttryckte sig inte på samma sätt. En del skaffar barn för att de vill bli omhändertagna senare i livet. En del skaffar barn för att de blev gravida av misstag. En del skaffar barn för att de tror att de måste. En del skaffar barn för att de är nykära och galna. Vi kan nog alla vara överens om att det viktiga är vad som händer sedan barnet är fött. De som ringer in till Kropp&Själ's telefonväkteri är beredda på ett samtal, på att få frågor, de vet att det blir en diskussion och de kan ge svar på tal, direkt. De experter som sitter i studion har ju dessutom alla möjligheter att tala generellt i ämnet. Men för denne man att prata om mig och mitt familjeliv, när jag inte kan bemöta honom. Jag är inte kränkt, inte arg, inte förtvivlad och jag ångrar absolut inte att jag ställde upp. Clara Lowdens besök hos oss beskriver det liv jag har valt väldigt precist, även om det bara är ett kort nedslag i vår verklighet. Käre manlige expert, mina barn är inte en "förlängning av mig själv", de är en förlängning av sig själva. Men när det gäller att de ska uppfylla mina drömmar så har du helt rätt, fast inte på det sätt du tror. Min dröm är att ha många barn och sedan se dessa barn bli exakt så som de blir. Mina barn är fria själar, de väljer sina liv och jag ser förtjust på. Att se dem hitta sin stil. Att se dem komma på vad som gör dem glada. Lance hoppas att jag har "tänkt igenom det här ordentligt", och det kan jag lova dig Lance, att det har jag inte gjort. Jag har bara kastat mig ut. Och det är underbart och det är skrämmande. Och jag är lycklig och jag är olycklig och jag är glad och jag är arg. Och jag ger allt till mina barn, när jag är vaken och när jag sover. Kanske räcker det, kanske inte. Kanske dyker de upp hos dig någon gång Lance, kanske inte. Vi kan väl vänta och se? Tills dess så kan du väl fundera lite på hur man är när man är snäll och hur du själv skulle vilja att någon pratade om dig och dina barn. Såg förresten den här kommentaren i bloggen i morse: "Det här undrar jag: hur orkar man ens fem barn? Jag har nattat mitt enda i två timmar nu och blir typ förbannad på att folk orkar ha tre kanske fyra och alltså fem barn? Jag är LIVSRÄDD att jag gjorde dumt som ens fick barn pga kanske inte är cut out för det? Fan." Det kommer bli bra, jag lovar. Tänk en dag i taget, tänk att nu inte är alltid. Och tänk på vad John Lennon sa. "Everything will be ok in the end. If it's not ok, it's not the end". Du är cut out för att ta hand om ditt barn, det vet jag. Och om ingenting annat hjälper och du blir galen: tänk på att ditt barn alltid kan vända sig till Lance med sin ångest och skylla allt på sin egoistiska mor, häpp!
