"Kan du ta en bild på oss?" frågade jag äldsta dottern. Och som vi stod där och åmade oss fick vi syn på tre av de andra barnen som älgade uppför Roma klosterruin. Och det är alltid i dessa situationer man bekänner färg. Vad för slags förälder är du? Jag är föräldern som står stilla och vrålar "TA DEM!" Jag vill vara rådig och ha alla de karaktärsdrag som förknippas med rådighet. Men istället för att visa handlingskraft står jag stilla och pekar på branden och skriker att någon ska släcka den. I'm helping. En försvårande faktor är att det alltid är jag som ser faran först. Tänk om jag kunde se läskigheterna sist. Komma in på slutet, precis i avväpningen av farligheten. När vi nu återigen har en bebis som kryper och reser sig och håller på, är det "TA HONOM!" från morgon till kväll. Uppdelningen av "AKTA!", "HAN RAMLAR!" och "HAN ÄR PÅ VÄG MOT TRAPPAN!" är så smärtsamt ojämställd. Jag vill vara mannen som lakoniskt svarar "Jaja", utan att ens titta på barnet eftersom han ser det med vitögat. Men nej, hysterisk svett är min födslorätt. När vi grillade hos Jasmina senast höll sig Loa hela tiden väldigt nära den minst sjutton centimeter höga altankanten. Jasmina satt redo på sina tår och fladdrade i sitt psykologiska underställ. "MÅRTEN TA HONOM!" "Men herregud" "Men ska han ramla eller?" Och på det svarade Mårten som så många har konstaterat före honom. "Vi kan inte ha det så här" Nej, vi kan inte ha det så här. Vi kan inte ha det så att bara en ser faror. Men jag har ingen lösning på problemet. Ropa i panik och skicka Joachim att rädda situationen, check.
