Jag har tydligen blivit en person som gör så här. Som köper ett litet set. Som pillar upp det på väggen och ropar på barnen att de ska komma. "Kom barnen, så ska ni få se vem som har flyttat in!" Barn från fem olika väderstreck kommer springande. "Var?" "Här i sovrummet, kom!" När alla barn kommit fram öppnar jag långsamt sovrumsdörren. Därinne är det nedsläckt men med två tända ljus på klädskåpet. Det är kyligt men också väldigt mysigt. "Titta vem som har flyttat in hos oss!" säger jag och sätter mig försiktigt på huk. Ingen blir glad. Ingen blir imponerad. Bebisen börjar äta på de röda trätofflorna och sätter sig med sin blöjrumpa på granen. "Var det bara det?" frågar någon. "Mamma, vi trodde liksom hundvalp eller bebis", säger någon annan. De suckar besviket i enlighet med respektive ålder och försvinner snabbt från platsen. Kvar sitter jag med min fejkade hustomteentré som ingen är intresserad av. Joachim ger mig en klapp på axeln och gör välling. Jag ser framför mig att detta är den nya traditionen. Det är inte jul förrän mor har gjort fint åt hustomten, ska det heta. Men det är nog en bit fram tills det sitter. En timme senare kommer tioåringen in i sovrummet och vill öppna hustomtens dörr. Åh, han är ändå lite intresserad! hinner jag tänka. "Fast alltså allvarligt, var det bara detta?" säger han sedan och sätter armarna i sidorna. Så som han gör när han är kränkt. Men jag bryr mig inte om vad de säger. Jag är så stolt att jag gjort ett pyssel som är juligt. Mitt projekt från ax till limpa. En liten hustomte flyttade in och ingen brydde sig. Men det gör jag.
