Hundra dagar av hundraen är jag hemma när barnen kommer hem. Men då och då har jag ärenden som sträcker sig över eftermiddagen. Och då är det folk hemma när jag kommer hem. Jag älskar den uppfriskande variationen. Igår när jag kom hem från stan väntade en dotter på sin minsta lillebror. I hallen stod hon, helt redo och lät "AAAAAW! Jag har saknat dig!" Och detta är bara en av de miljarder fördelar med spridda åldrar: det finns en trygg famn att bara hiva bebisen till. Sedan kan man i lugn och ro ta av sig skorna, lägga in posten, hänga upp kappan. Och så vidare. Istället för att lägga bebisen på golvet och känna dåligt samvete eftersom man svor på att den här bebisen aldrig skulle ligga på golvet. Det var inte planerat såhär, detta femton år långa spann, men det blev precis som jag ville. Och ögonbrynen sen då!
