Idag har Clara Lowden från Kropp&Själ i P1 varit här och gjort ett reportage om vår familj. "Hur många barn får jag när jag blir stor?" Jag fick fem och då kom Clara och pratade med mig om saken. Jag sa kloka och bra saker, bröt ner allting i små analyser, öppnade mig själv, delade livsvisdomar. Och så fort hon hade gått ville jag öppna dörren och vråla efter henne "MEN EGENTLIGEN VET JAG INGENTING" Kan du ta mina barn, du ser snäll ut. Nu har jag sagt godnatt till nioåringen som inte ville släppa halsen. "Jag måste skriva kolumn gubben, och jag har inte börjat och jag vet inte vad jag ska skriva om" "Det var inte bra. Du kan skriva om ditt mittenbarn" Tänk om jag kunde göra så. Varje text en liten berättelse om mina barn. Herregud så tråkigt för alla som inte är jag. Tidigare ikväll läste jag "Vem ska trösta Knyttet" för femåringen. Jag hade glömt bort hela handlingen, så när han gissade "Det är en tjej som har skrivit brevet och sen kommer de gifta sig, iuuuu" så sa jag nej. Sen blev det så. De gifte sig och sedan bodde de i den stora snäckan som Knyttet hittade på stranden. "Var har de maten?" undrade han, och jag lovade att maten fanns inne i snäckan men att vi inte kunde se den. Herretid vilken underbar bok det är. Ikväll, och alla andra kvällar, är Joachim mitt knytt och jag är hans skrutt. Jag är en liten bebis. Jag kan vara kavat på golvet och sparka hårt mot parketten med mina feta lår och dra i allas hår med mina varma svettiga händer, men när kvällen kommer blir jag rädd för Morran och då kryper jag upp i Joachims nackhår. Och så är det morgon igen. Fast först ropade femåringen tusen gånger om tusen saker. Och när han slutligen fick lägga sig i vår säng men inte fick ha lampan tänd så sa han bara: "Vilken dum mamma man har." Sen ska jag amma tusen gånger i tusen minuter. Och sen ska det bli morgon.
