I torsdags kom Pia förbi och åt pizza. Ibland, mer än ibland, jätteofta, tänker jag på hur det är för vänner som har stora barn eller till och med har vuxna barn, hur det är för dem att uppleva oss. För de har ju glömt. Det är normalt och så ska det vara. Eller ska och ska. Det blir ju så. Men jag försöker se deras blick på mitt liv och när jag gör det så blir jag aldrig avundsjuk. Det låter hemskt, men det är det inte. För dem är vårt liv exotiskt, något fjärran. För oss är deras liv en dröm i horisonten.Pia blev våldsamt kramad och först tittar jag på scenen som hundägare, förlåt mitt älskade barn för jämförelsen.Jag ser på dem som en hundägare som tycker att "Åh, han tycker om dig!" när en kalvstor hund står med sina smutsiga tassar på dina tuttar, luktar kylskåpets nedersta låda ur munnen och har en rosa penis ute. Man älskar sin älskling och ser bara något gulligt. Men det finns en människa därunder. Som inte är van. Som har glömt. Som kanske får ont. Som vill ha sin kropp ifred. Så jag tittade på kramen i tre sekunder, sedan kom jag på mig och sa till. På lördagen gav han mig ansiktsmassage. Jag satte mig mot samma vägg som alltid och tänkte att jag har allt jag behöver inom mig. Jag behöver alltså inte ett utomlands, en turkos pool, en solbädd eller en frozen daiquiri. Om jag blundar så har jag det redan i mig. Det är den kortaste resan. Vibe: utkastad. Så här tänkte universum om mig och mitt liv: Hon ska födas med platt hår mot skallen. Tunt lent och omöjligt att ha roligt med. Hela sitt liv ska hon längta och önska. Hon ska varje dag hoppas att det ska ske ett slags hormonellt mirakel som hon nästan har läst om. Men ingenting ska hända. När hon är tjugonio år ska hon föda sitt tredje barn. Sexton år senare ska det barnet bli lockhårigt, som ett slags hormonellt mirakel. Hon ska tvingas se på lockarna varje morgon och varje kväll. Sextonåringen ungdomligt böjd över maten så att mamman varje minut ser lockarna liksom uppifrån och i sin helhet. Universum vinner. På fredagen hade vi finbesök och senare på kvällen spelade vi Vem i rummet och Smart 10. Jag råkade säga att antalet månader med trettioen dagar är åtta eftersom jag räknade på knogarna under bordet. Fem plus tre. Spännande hand. Bonnaröven mot Bonnaröven. Cava för två. Julgardinerna rök på söndagen. Till vänster en bukett jag fick i födelsedagspresent. Ibland tycker jag att blommor bara är döda om de ramlar av. Hela huset är fullt av amaryllis eftersom Joachim tydligen har börjat med uppfödning.
